Vi har alla sett bilderna. Sett hur gärningsmannen ler. Det är provocerande. Men jag tänker att där åker en man som ännu inte vet. En man som tror han har lyckats. En man som nu spenderar 4 veckor i total isolation, avskärmat från medier, utan möjlighet till brevkontakt, utan möjlighet till information i någon omfattning från sin omvärld.

Det är en man som ännu inte vet hur kapitalt han har misslyckats med sitt uppsåt att splittra det politiska Norge, som inte vet att samtliga partier i Norge har fått en ökad tillväxt av ungdomar under de senaste dagarna. Ungdomar som vill slåss för demokrati och humanitet. Som vill slåss för det multikulturella samhället. Det är en man som kommer få torka bort det där leendet tämligen tvärt om fyra veckor.

Gärningsmannen har sagt att det är bättre att vara hatad än bortglömd, och många har reagerat med att uppmana till att glömma bort honom. Minnas vad han gjort, men glömma honom. Själv gör jag det genom att i alla sammanhang han diskuteras aldrig nämna hans namn. För mig är han enbart "gärningsmannen". Någon som genom sina egna handlingar tagit bort sin egen rättighet att omtalas vid namn.

Jag tänker att det vore trevligt att slå upp tidningarna när rättegången börjar, och se att han inte heller där omtalas vid namn och att hans bild inte visas. Att det enda som skrivs är hur rättegången fortskrider, men att han reduceras till "gärningsmannen". Ett inget. Att den uppmärksamhet han hoppas på kring sin egen person helt enkelt uteblir. Att han inget mer är än en bubbla som spruckit. En varböld det gick hål på.

Jag lider med hans mor. Arma människa. Jag hoppas hon får det stöd hon behöver. Ingen av oss kan föreställa oss hur det känns att uppleva det chockerande i bombattentatet i Oslo, därefter den fruktansvärda massakern på Utøya, för att slutligen stå öga till öga med fasan att den som gjort allt detta är ens egen son. Den känslan måste för en mor (eller far, för den delen) ligga på gränsen för vad man som människa står ut med att ta till sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mitt föregående inlägg väcker många känslor hos den som läser. Det väcker också många frågor. Frågor som kan kännas svåra att ställa. Därför tar jag upp några av dem.   - Jag undviker att prata om dina barn som dött. Jag vet inte vad jag ska säga...

Halloween och Alla Helgons dag innebär att många pratar om och minns de människor som inte längre finns bland oss. Det får mig naturligtvis att tänka på mina egna små som saknas. Mina två små söner vars liv blev alldeles för kort.   I januari-feb...

För några dagar sedan kom nyheten. Man kanske är Higgs partikel på spåret! Aldrig hört talas om den, säger du? Well, den är viktigare än man kan tro. Utan den, inget du.   Higgs partikel är den partikel som gör att vi har massa. Tror man. För fak...

Jag har så svårt för det. Det är nästan omöjligt, rent av. Jag skulle nog inte klara av det ens om mitt liv hängde på det. Varför det är så vet jag inte riktigt. Eller jo, det gör jag visst.   Jag pratar om att tänka negativt. Jag har fruktansvär...

Katastroferna haglar över oss. 77 döda i Norge för drygt en vecka sedan. Över 100 döda i Syrien i söndags. Och snart kommer Stockholm dö två och en halv gånger om.   Det är de siffror vi pratar om i Afrika nu. Ni har säkert sett filmen på aftonbl...