Det kommenteras flitigt det här med hur det norska folket reagerar med sammanhållning i den situation som uppstått. Men det är kanske inte så konstigt egentligen. Titta på vår historia.

Först 1905 fick vi full självständighet. Sen två världskrig på det. Där det andra världskriget kom att prägla även min uppväxt. Både genom de berättelser jag växte upp med, om ockupation, ransonering, Grini (nazistiskt fångläger i Norge under kriget), slaget om Narvik, och om motståndsrörelsen, men även på andra sätt.

Jag lekte i radiogrottor där människor jag kände hade gömt sig för att lyssna på nyheter från England. I vissa av dem fanns det en radio kvar. I en av dem en hjälm från en tysk soldat. Jag lekte med hornminor som flutit i land. Rostiga, men i övrigt intakta. Kriget var över sedan mer än 30 år, men på sitt vis var det fortfarande närvarande.

Och mer än något annat var begreppet frihet närvarande. Frihet och demokrati. Så det kanske inte är så märkligt att det norska folket reagerar som de gör när allt kommer omkring. Jag tror inte någon av oss vet något annat sätt att reagera i en sån här situation. Så vi står samman. Bildar en modern motståndsrörelse mot terrorism kan man väl kanske kalla det. För att låta sig kuvas av våld...Nä, det alternativet finns bara inte.

Hornmina. En kontaktmina, där det i piggarna sitter behållare med syra som antänder dynamiten inuti när passerande båtar bryter av dem.