Inlägg publicerade under kategorin Spridda tankar

Av Rhetorica - 30 juli 2011 13:18

Den bild som framträder av gärningsmannen i Norge visar allt mer på en iskall, känslolös människa. En psykopat. Och det är något jag råkar veta något om.


Jag närmar mig 40. Jag har levt rätt mycket under mina år, om man säger så. Varit med om mycket. Och en av de saker jag varit med om är livet med en psykopat. Under en period av mitt liv hade jag någon i min närhet som hade den medicinska diagnosen psykopat. Jag levde med den människan under flera år.
(Disclaimer: Tro inte att jag talar om någon av mina exmakar här nedan. Det är det inte. Jag vill poängtera det eftersom människor som känner både mig och dem kommer läsa detta. Är det något båda mina exmakar har, så är det empati.)


Jag har alltid varit bra på att uttrycka mig med ord. Jag brukar säga att det är den enda riktiga talang jag har. Och det är det nog. Också. Men det är mer än så. För när du lever tillsammans med en psykopat så lär du dig att väga dina ord förbannat noga. Vad som helst kan slå tillbaka på dig. Både fysiskt och psykiskt. Man lär sig kommunicera på ett visst sätt om man lever med en psykopat. Du är tvungen. Annars går du under, på ena eller andra sättet. Och att leva tillsammans med en psykopat är även ett gyllene tillfälle att studera hur man på retorisk väg kan påverka andra människor. De kan alla tricks, varenda manipulativ genväg som någonsin existerat. Därför att de fokuserar fullständigt på den reaktion de önskar att få från motparten utan att behöva ta hänsyn till egna känslor, egen moral, egen etik. Alla ord de säger till dig, alla deras handlingar, är uteslutande redskap för att du ska reagera på ett visst sätt.


En äkta psykopat är en retorisk och manipulativ mästare. Han kan dupera i stort sett vem som helst, i synnerhet om de inte känner honom alltför nära. För där en psykopat saknar empati och medkänsla med andra människor, har han istället en oerhört kalkylerande förmåga i förhållande till andra människor. Han (jag använder benämningen "han" eftersom det var en manlig psykopat jag levde med, men psykopati finns även hos kvinnor) vet exakt vad som får en annan människa att reagera på ett visst sätt, är fullt medveten om de grunnläggande empatiska känslor andra människor har. Och han tvekar aldrig att utnyttja dem. Aldrig. Och ju mer han själv har något att vinna på det, desto mer kommer han utnyttja det. Han kan vara de svagas försvarare, därför att genom att vara det kommer andra se på honom på ett visst sätt. Han kan vara den modigaste och tuffaste i gänget, därför att då ser andra upp till honom. Han kan röra upp himmel och jord för att hjälpa dig i en orättvisa som begåtts mot dig, därför att då kommer han höras, synas och ses som räddaren i nöden både av dig och din omgivning.


En psykopat är talför. Charmig. Är ofta intelligent, åtminstone tillräckligt intelligent för att vid en första anblick framstå som hyggligt påläst i det ämne han talar om. Han är trovärdig. Både i det han säger och det han gör. Utåt. Men vissa brister finns det. Små, ganska omärkbara. Hans förmåga att visa empati är begränsad, eftersom han inte vet hur den känslan faktiskt känns. Han kan krama dig, vara till synes tårögd, men i slutändan vill han helst demonstrera sin empati på ett problemlösande sätt. Han ger dyra gåvor, löser dina problem, men han sitter inte uppe med dig flera nätter i rad och lyssnar medkännande när du behöver prata av dig. Men tyvärr kan man inte använda det som ett diagnostiskt verktyg, för det finns många som inte är psykopater som också föredrar att försöka hjälpa praktiskt men som inte är förtjusta i att "älta" saker med andra. Skillnaden är att där folk flest hjälper konkret utifrån medkänsla, så hjälper psykopaten konkret därför att ingen annan rimlig möjlighet står honom till buds. Och för att han vinner något på det.


Han ger inte dyra gåvor och löser dina problem för att vara snäll. Han gör det därför att han uppnår något. Du står i tacksamhetsskuld till honom. Och du kan vara lugn för att han kommer kräva in gentjänsten. Det gör han alltid. Dessutom ger det honom en känsla av att stå över dig, att vara bättre än dig. Psykopater gillar den känslan. Det är de och sedan alla andra. Och alla andra är egentligen bara underlydande, inget mer.


Psykopater gråter också. De gråter vid två tillfällen: När de kan uppnå något för egen del med det, eller när de tycker synd om sig själva. För det är den enda empatiska förmåga de är kapabla till - empati gentemot sig själva. Gentemot andra människor finns det helt enkelt inte. De kan lura dig att tro det, men i samma ögonblick som de vänder ryggen till och går kommer ansiktsdragen slätas ut, och den likgiltighet de hyser för dig som människa är återigen synlig. Där och då var han din bästa vän, men i själva verket är han din största fiende. Det finns inget tillfälle då han skulle tveka att dra nytta av dig. Dina känslor, dina kontakter, och även din omgivning, om han bara får tillfälle till det.


En psykopat berättar gärna historier. Allra helst historier där han själv har huvudrollen. Det allra mesta kommer vara lögner. Historier som saknar förankring i verkligheten. Men de låter trovärdiga. Mycket trovärdiga. För psykopaten själv är det sanna historier. Inte för att de nödvändigtvis har hänt, utan därför att det i hans värld är en historia som definitivt skulle kunna hända. I hans huvud skulle han agera exakt så som han berättar att han gjort, och det är nära nog för att det ska klassas som en sanning.


Psykopater är ofta parasiter. Ju mindre de behöver anstränga sig själva i vardagen, desto bättre är det. I en psykopats hem råder ingen jämlikhet över huvud taget. Det är kvinnan och barnen, de underlydande, som sköter alla uppgifter inom hushållet. Han har viktigare saker att göra. För engagemang har han, när något intresserar honom. Han kan lägga enormt mycket möda på ett projekt. Så mycket att ingenting annat än projektet spelar någon roll för honom. Han går fullständigt upp i sitt projekt, och tvekar inte att offra både mat och sömn för det.


Psykopaten har gärna många kortare relationer genom livet. När en människa är förbrukad och inte längre fyller något syfte för honom, så vänder han helt enkelt ryggen till och går bara. Sexlivet är också ofta promiskuöst och alltid egoistiskt. Det skulle inte falla honom in att vara trogen mot sin partner. Hon har helt enkelt inte en sådan betydelse i hans liv att det är relevant. Den enda människa han någonsin kommer vara trogen mot är sig själv.


Pengar är inte relevanta på ett personligt plan, utöver den status det ger att ha mycket av dem. Han har dock inga skrupler vad gäller att spendera pengar. Men det är alltid andras pengar han spenderar. Bankens, hans frus, hans familjs, vännernas. I hans värld är det en självklarhet att göra så, och ställs han till svars för det kommer han bara le och svara att det är så man - citat - skyddar sin egen röv. Den som lånat ut pengar till honom får helt enkelt skylla sig själv. Han kommer aldrig någonsin ta ansvar för sina egna handlingar. Det är alltid någon annan som bär skulden, vilket man får snyggt paketerat och serverat på ett sådant sätt att det är praktiskt taget omöjligt att försvara sig mot det.


Jag kan berätta massor om hur det är att leva tillsammans med en psykopat. De av er som upplevt samma sak kommer troligen känna igen vartenda ord jag beskriver. De som aldrig upplevt det kommer ha svårt att förstå hur man kan leva tillsammans med en människa som är fullständigt egoistisk och fullständigt saknar empati med andra, med en människa som förbrukar andra människor, som förstör dem både fysiskt och psykiskt. Det finns ett svar på den frågan också, men det är inte min historia jag egentligen vill berätta här. Jag vill berätta en liten bit av det jag vet om att leva tillsammans med en psykopat och sätta det i relation till gärningsmannen i Norge.


För jag känner igen den bild som målas upp av honom. De brottstycken av information vi har fått om honom säger alla att ja, det här är en psykopat. Troligen kommer han även få diagnosen narscissist, att döma av det han skrivit om sig själv i sitt manifest/sin dagbok.

Det är så många där ute som vill se honom igen, se hans ansikte, som vill se honom ångra det han har gjort. Men han kommer aldrig ångra det. De 77 liv han har tagit var enbart redskap för honom och kommer aldrig bli något annat. För psykopati är idag inte behandlingsbart. Man tror att det beror på en hjärnskada, men ingen har ännu identifierat vart skadan kan finnas, hur den uppstår eller hur man behandlar den. Gärningsmannen är helt enkelt oförmögen att ångra det han har gjort, och det finns ingenting varken han eller omvärlden kan göra åt det.


Han kan uttrycka ånger. Men han kommer enbart göra det om han har något att vinna på det. Exempelvis sin frihet någon gång i framtiden. Men hur uppriktig han än kan låta, så säger jag bara: Fånga hans ansikte när han tror sig osedd. För han bryr sig verkligen inte. Han kan inte. Det är fysiskt och psykiskt omöjligt.

Några ställer sig säkert frågan om vad det kommer innebära rent praktiskt ifall det jag säger är korrekt. Kommer gärningsmannen kunna frias därför att han inte rår för att han är psykopat? Svaret är nej. Otvetydigt nej. Därför att även om du är psykopat, så är du fortfarande fullt medveten om att du begår en handling som är olaglig, en handling som är straffbar. En psykopat är alltid fullt straffrättsligt tillräknelig. Så även gärningsmannen i Norge. Han kommer få sitt straff.


Anledningen till att vi vill se honom ångra och lida över det han har gjort beror på att vi har den egenskap han saknar. Vi har empati. Empati med de drabbade, de dödade, de skadade, de som upplevde ren och skär fasa ute på den lilla hjärtformade ön och i regeringskvartalet i Oslo. För i egenskap av människor med empati är det nästan omöjligt att greppa att det finns människor som inte har empati. Vi ser trots allt en människa bakom gärningarna. Och en människa, en riktig människa, känner ånger när de gjort något fel, något fruktansvärt, mot någon annan. Och vi vill att han ska lida minst lika mycket som vi gör.


Det finns bara ett sätt att straffa en psykopat. Genom att ogiltiggöra honom. Genom att frånta honom uppmärksamheten, genom att de mål och syften han haft faller om intet, genom att reagera tvärt om mot vad han har velat. Ingenting straffar en psykopat mer än att känna att den makt han tror sig ha är fråntagen honom. Det är precis vad det norska folk har gjort. Och tro mig, gärningsmannen kommer få torka bort det där provocerande leendet när han inser det. Att behöva bevittna hur hans plan har fått rakt motsatt effekt medan han sitter inlåst kommer svida rejält. Därför att i slutändan är det det enda han bryr sig om. Sig själv. Att bli sedd, hörd, fruktad och att människor agerar som han vill. Och här vill jag även passa på att inflika en misstanke jag har: Jag tror gärningsmannen önskade Lippestad som försvarare därför att han trodde en advokat som inte tillhör tungviktarna i landet och som dessutom är Arbeiderpartiman skulle säga nej. För om Lippestad hade sagt nej till uppdraget, så hade han bekräftat gärningsmannens åsikter om Arbeiderpartiet ytterligare.


Tyvärr har den svenska regeringen reagerat exakt som gärningsmannen önskat. Det är olyckligt. Jag mailade faktiskt Reinfeldt igår kväll och gav konstruktiv kritik på hans debattinlägg i SvD, bland annat, dock utan att ta upp frågan om gärningsmannen och hans eventuella diagnoser. Men från svenskt håll borde det ha hanterats annorlunda. Inte genom att bekräfta att möjligheten till terrorattacker absolut finns i Sverige, inte genom att säga att vi ska se över de lagar som reglerar vapeninnehav, inte genom att påminna om vad som hände i Stockholm. Inte bara skulle det ha känts långt mer betryggande för folket (och för den delen stärkt moderaternas ställning rent politiskt), det skulle dessutom ha givit budskapet till alla psykopater som är presumptiva efterföljare till den norska gärningsmannen att den typen av terrordåd i grund och botten är meningslösa för psykopaten själv.


Man borde ha tagit fasta på samma nyckelord som använts i Norge. Demokrati, sammanhållning, gemenskap. Därför att det är vad folket behöver höra och därför att det är det enda preventiva medlet när man står inför en extremistisk psykopats potentiella gärningar. För du kan aldrig vinna mot en psykopat på annat sätt. Att upptäcka en psykopat som har planer som går i linje med det gärningsmannen i Norge hade är oerhört svårt. Därför att är det något de kan, så är det att skydda sin egen röv in i det längsta. Det enda du kan göra är att skapa ett samhälle där det inte är meningsfullt för psykopater av det här slaget att utföra sådana gärningar. Om de inte kan vinna något på det, kommer de inte heller göra så här. Just för att en psykopat aldrig kommer anstränga sig i onödan, anstränga sig för något som inte ger den belöning han är ute efter. Så enkelt är det.

ANNONS
Av Rhetorica - 29 juli 2011 14:37

För en vecka sedan genomgick jag ett mindre kirurgiskt ingrepp där det bland annat togs prover ur min livmoder och livmoderhals för att utesluta cancer. Ja, utesluta. För det är så jag ser på det hela.


Jag tror inte själv att jag har cancer, och tills motsatsen eventuellt bevisats tänker jag inte heller oroa mig för det. Samtidigt finns naturligtvis tanken där, någonstans i bakhuvudet. Att det kan vara så. När läkarna beslutar att en operation är nödvändig för att klargöra om det kan ligga till så, så innebär det att möjligheten trots allt finns.


Hur förhåller man sig till det egentligen? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan. Vi är alla olika. Och jag tillhör dem som vägrar ta ut några bekymmer i förskott. I'll cross that bridge when - and if - I get there. Men som sagt, en och annan tanke kring möjligheten dyker ju ofrånkomligen upp. För min del mest om praktiska saker.


Jag har barn till exempel. Men skulle det värsta hända, så är jag ändå trygg i vetskapen om att de är väl omhändertagna om jag faller ifrån. Papporna tar väldigt väl hand om sina barn, och de två yngsta har en bonusmamma också, som redan nu tar hand om dem som om de vore hennes egna. Barnen kommer inte sakna något - annat än sin biologiska mamma, förstås. Men jag vet också att jag skulle bli ihågkommen. Att papporna och bonusmamman skulle prata med barnen om mig, så att de minns mig.


Jag känner inte heller att jag har saker ogjorda. Jag har drömmar i massor, mängder av saker jag vill göra här i livet, men skulle jag förhindras från att göra det, så kommer jag inte känna att jag inte levt ett fullgott liv. För det har jag. Frågan är om det är så många som vid min ålder levt så mycket som jag har, som upplevt så mycket och som uppfyllt så många drömmar.


Sen då. Ja, sen är det väl själva döendet som är en issue. Ingen vill dö i plågor och med stora smärtor. Men jag är ju delvis utbildad sjuksköterska, har jobbat som uska och själv vakat över döende människor, så ett visst hum har jag ju om hur saker och ting fungerar. Jag är inte oroad över den frågan heller.


Jag är inte rädd för döden. Jag har mött den många gånger, i olika former. Har sett allvarligt skadade människor dö efter trafikolyckor, har vakat över döende människor, har mist människor i drunkningsolyckor och människor som själva tagit sina liv. Och jag har suttit med mitt eget döende barn i famnen och inte kunnat göra något annat än att vänta på att han slutligen skulle somna in. Döden är en naturlig del av livet. Jag är inte rädd för den.


All that being said - jag tror faktiskt inte jag har cancer. Det gör jag inte. Jag ser ingreppet mer som en formsak, för att just utesluta den möjligheten. Ett steg på vägen mot ett drägligare liv rent fysiskt. Min livmoder har fått spatt bara, så här när jag befinner mig i de sista 5-10 åren av min fertila fas i livet. Så ser jag det, och så är det, tills motsatsen är bevisad. Punkt slut.

ANNONS
Av Rhetorica - 28 juli 2011 18:31

Uttrycket har jag ärligt och hederligt stulit av någon jag känner. Furiously fighting the shit of the world. Det känns som en rätt bra sammanfattning av vad jag ägnat mig åt på sistone.


Jag har skrivit, diskuterat, kontaktat norska myndigheter och media (både i egenskap av privatperson och retoriker), försökt påverka, medverka, göra min röst hörd, besökt min ambassad, sörjt, gråtit, läst spaltkilometer efter spaltkilometer med nyheter, lagtexter, åsikter, manifest och fan och hans moster. Jag har engagerat mig och jag har försökt vara handlingskraftig i den mån jag kunnat. Och även om jag inte är någon särskild egentligen, inte någon som har en sådan position i samhället att jag hörs och syns mycket, så har det faktiskt haft lite genomslag. Jag har fått en del positiv respons på det. Det gör det naturligtvis mera meningsfullt att engagera sig. Fast jag skulle göra det i vilket fall, känner jag mig själv rätt. Och det gör jag ju.


För det mesta är det dock tyst. Påtagligt tyst. De bloggar jag brukar läsa har knappt ens nämnt det inträffade. De flesta inte alls. Det är antagligen för stort att ta till sig på riktigt. Man känner sig lite maktlös. Samtidigt som vi kanske idag översköljs av så mycket elände stup i kvarten att man inte riktigt mäktar ta till sig mera, om man inte själv står mitt uppe i det.


Min news feed på Facebook idag handlar mest om vardagliga saker. Det är väldigt få som nämner terrordådet i Norge idag. De som gör det är norrmän eller har anknytning till media. Annars är det tyst. Det är lätt att uppfatta det som lite nonchalant. Att man tycker att människor borde engagera sig mera när sånt här händer, istället för att agera som om ingenting hänt mindre än en vecka efteråt.


Men det är ju inte sant. Jag tror alla bryr sig. Men vad ska man säga egentligen? Vad säger man nästan en vecka senare, när den värsta chocken och akuta sorgen över det som hänt börjat lägga sig? Finns det något att säga?


Självklart. Det finns massor att säga. Men det viktigaste just nu är kanske inte att säga en massa om det. Det viktigaste är nog snarare att tänka. Att i sin egen vardag försöka vara en sån där människa som man önskar att alla andra ska vara. Det gör rätt mycket i samhället om man försöker vara en anständig människa med respekt för andra. Och det behöver man ju faktiskt inte annonsera ut i sina sociala media för att det ska räknas. Det viktiga är att man gör det. Att var och en på sitt sätt furiously fights the shit of the world. Även i det lilla.

Av Rhetorica - 28 juli 2011 00:26

Det kommenteras flitigt det här med hur det norska folket reagerar med sammanhållning i den situation som uppstått. Men det är kanske inte så konstigt egentligen. Titta på vår historia.


Först 1905 fick vi full självständighet. Sen två världskrig på det. Där det andra världskriget kom att prägla även min uppväxt. Både genom de berättelser jag växte upp med, om ockupation, ransonering, Grini (nazistiskt fångläger i Norge under kriget), slaget om Narvik, och om motståndsrörelsen, men även på andra sätt.


Jag lekte i radiogrottor där människor jag kände hade gömt sig för att lyssna på nyheter från England. I vissa av dem fanns det en radio kvar. I en av dem en hjälm från en tysk soldat. Jag lekte med hornminor som flutit i land. Rostiga, men i övrigt intakta. Kriget var över sedan mer än 30 år, men på sitt vis var det fortfarande närvarande.


Och mer än något annat var begreppet frihet närvarande. Frihet och demokrati. Så det kanske inte är så märkligt att det norska folket reagerar som de gör när allt kommer omkring. Jag tror inte någon av oss vet något annat sätt att reagera i en sån här situation. Så vi står samman. Bildar en modern motståndsrörelse mot terrorism kan man väl kanske kalla det. För att låta sig kuvas av våld...Nä, det alternativet finns bara inte.


Hornmina. En kontaktmina, där det i piggarna sitter behållare med syra som antänder dynamiten inuti när passerande båtar bryter av dem.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se