För några dagar sedan kom nyheten. Man kanske är Higgs partikel på spåret! Aldrig hört talas om den, säger du? Well, den är viktigare än man kan tro. Utan den, inget du.

Higgs partikel är den partikel som gör att vi har massa. Tror man. För faktum är att man inte vet hur det där hänger ihop. Hur vi hänger ihop. Och världen omkring oss.

Atomer och protoner och neutroner och elektroner och allt det där känner du säkert till. Har ett hum om hur det hänger ihop. Du ser säkert för dig den där lilla universumliknande bilden med protonkärnan och de cirkulerande elektronerna. Niels Bohrs teori som vi får lära oss om på högstadiet.

Problemet här är att när forskarna plockade isär de här, isolerade neutroner och protoner och alla de andra beståndsdelarna, så hände något märkligt. Massan försvann! Poff, bara. Och ingen kunde lista ut var den tog vägen.

Det här var ju mycket märkligt förstås. Hur kan massan i något bara försvinna? Bara upphöra att finnas? Har Harry Potter månne varit framme med sitt trollspö? Svar nej. Det är ingen magi. Åtminstone ligger inte Harry bakom det, eftersom han var ofödd på typ 30:e året när man upptäckte det här.

En av våra mest världsberömda fysiker gjorde en teori om det hela. Peter Higgs, en blyg och mycket disträ professor (han ska tydligen ha varit så disträ redan i sin ungdom att han råkade trilla ner i en bombkrater och bröt armen), menade att omedelbart efter Big Bang så uppstod det ett fält i universum och att elementärpartiklarna genom interaktion med detta fält fick massa (och så säger de att vi humanister är flummiga...). Och eftersom elementärpartiklarna har olika mycket massa, så berodde detta på att elementärpartiklarna är olika mycket klibbiga.

Nu var inte Higgs ensam om den här idén, det ska sägas. Även fysikerna Brout och Englert var inne på samma tanke. Men det är Higgs som fått cred för den, så att säga. Hur som helst. Higgs skickade sin teori till en tidsskrift som utgavs av Cern (världens största partikelfysiklaboratorium), som publicerade den. Den väckte ingen nämnvärd uppmärksamhet. Ett halvår senare skickade han in en ny artikel, denna gång om en dittills okänd och mycket tung partikel, en boson. Denna växelverkade med elementärpartiklarna och gav dem massa, menade Higgs. "Saknar relevans för fysiken" tyckte Cern då.

Men hur det nu än var och är, så har man varit på jakt efter Higgspartikeln i sisådär 40 år, för att ta reda på hur det egentligen hänger ihop. Och nu har man fått ett genombrott i forskningen. Själva partikeln har man ännu inte sett röken av. Eller jo, egentligen är det just det man har. Partikeln i sig är fortfarande ett mysterium, men man har så att säga sett röken av den. Eller rättare sagt man har sett tecken på att det finns en partikel med just de egenskaper Higgs har beskrivit. Det känns tryggt.

För jag vet inte hur det är med er, men jag hoppas verkligen de hittar den där rackaren. För om man inte gör det, så riskerar man att behöva göra om allt det där som fysikerna gjort och sagt för att beskriva världen. Det vore ju rätt jobbigt. Och dessutom vore det ju skönt på en personlig nivå att få veta exakt hur det där med min egen massa hänger ihop. För man vill ju inte gärna gå runt och vara människa på lösa boliner.

Jag har så svårt för det. Det är nästan omöjligt, rent av. Jag skulle nog inte klara av det ens om mitt liv hängde på det. Varför det är så vet jag inte riktigt. Eller jo, det gör jag visst.

Jag pratar om att tänka negativt. Jag har fruktansvärt svårt för det. Istället är jag en sån där jobbig människa som istället uppskattar mina dåliga, sunkiga dagar. Jag brukar resonera som så att okej, nu är det en riktig kass dag - då kan det liksom bara gå uppåt härifrån. Och har jag en av de där fuldagarna som man har ibland, då man känner sig som något katten släpat in, så uppskattar jag det med och vet att jag nästa dag kommer känna mig desto snyggare.

Men det betyder inte att jag alltid är glad. Det är jag definitivt inte. Jag kan vara både sur och arg och ledsen och allt sådant som alla normalt funtade människor är. Jag stannar bara inte kvar i de negativa känslorna så länge. Ganska snabbt svänger jag över till att se det positiva i det hela.

Vad det hela beror på kan man naturligtvis fråga sig. Jag skulle nog säga att det är en sorts överlevnadsstrategi. Jag har varit med om mycket i livet. Lite har redan skrivits om här, annat har bara nämnts, och vissa saker återstår att berätta. Men en snabb sammanfattning av de dagar jag spenderat på det här klotet ger att jag har varit med om rätt mycket av de där sakerna som människor tenderar att skriva tårdrypande böcker om vid någon tidpunkt i livet. Och när man har levt på det sättet, så finns det i mina ögon bara två vägar att gå.

Antingen knäcks man och tar sig aldrig riktigt på fötter igen. Eller också gör man som jag gjorde. Jag beslöt mig för att aldrig någonsin sätta mig på en parkbänk och ge upp. Ja, metaforiskt talat då, förstås. Det jag också beslöt var att jag aldrig skulle låta ilska, hat, bitterhet och sorg få styra. Tvärt om. Ju större käftsmällar livet gav mig, desto mer aktivt skulle jag hitta de glädjeämnen som fanns. Och faktum är att de alltid finns där. Det är aldrig så illa att det inte är bra för något, som vi brukar säga där jag kommer ifrån. Det finns alltid positiva saker i livet. Om inte annat så att det slutat regna eller att någon man verkligen tycker om och respekterar blir jätteglad att se en, eller...ja, det finns alltid nånting man kan vara glad för.

När man har levt större delen av livet med den inställningen, så blir det till sist en reflexmässig handling. Mår jag dåligt, så tar det inte alls lång tid förrän jag vänder och försöker hitta det positiva i det hela. Att man aktivt uppsöker de saker och människor som man vet har en positiv innebörd för en.

Idag är en sådan dag. Orken lyser med sin frånvaro, vilket har varit något av ett problem en tid (det är under utredning), och så mycket vettigt har det inte blivit gjort idag (eller på ett tag, om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju). Det har länge känts frustrerande. Idag rent av jobbigt frustrerande. Sen bestämde jag att jag skulle göra räkmackor, hyra en film och strunta i alla de där sakerna jag ändå inte orkade göra.

Jag gjorde det inte för att det automatiskt skulle göra en skitdag till en toppendag. Jag gjorde det för att det åtminstone skulle göra den här skitdagen till en angenäm skitdag.

Det fungerade.

Hur hanterar du dina dåliga dagar?

Katastroferna haglar över oss. 77 döda i Norge för drygt en vecka sedan. Över 100 döda i Syrien i söndags. Och snart kommer Stockholm dö två och en halv gånger om.

Det är de siffror vi pratar om i Afrika nu. Ni har säkert sett filmen på aftonbladet.se. De svältande barnen. Det överfulla flyktinglägret Dadaab som är beräknat att kunna ta emot 90 000 flyktingar, men där det nu befinner sig över 400 000 människor. Varje dag ankommer ännu flera. Människor som är döende och söker hjälp, men som inte ens kommer in i lägret eftersom det är fullt.

Vi på vår kant av världen kan knappt ens föreställa oss hur det är att leva det här. Vi upplever det bara från utsidan. Ser de hjärtskärande bilderna. Vi påverkas. Presenterat på det här sättet blir det så påtagligt. Och många ger den timlön som Aftonbladet frågar efter. Några lite mer. För vi vill gärna hjälpa.

Men för många kommer hjälpen aldrig fram. Man räknar med att 2 000 000 människor kommer dö av svält i den här katastrofen. Det är nästan lika många människor som Stockholm stad två och en halv gånger om. Två miljoner människor. En femtedel av Sveriges befolkning. Kanske kan Aftonbladets kampanj rädda några av dem. Låt oss hoppas det.

Men jag vill be att ni ger mer än en timlön. Jag tycker ni ska bli månadsgivare. Även jag, som är student och ensamstående trebarnsmamma, och lever på enbart studiemedel, har tagit mig råd att skänka 50 kr varje månad till Läkare Utan Gränser. Det har jag gjort i många år. Klarar jag det, så är jag tämligen säker på att du gör det också. Och ja, jag spelar glatt på ditt samvete här genom att göra jämförelsen med mig själv. Jag skäms inte ens för det. Inte när det gäller en sådan fråga.

Ju fler som är månadsgivare, desto snabbare kommer hjälpen ut när den behövs. För det tar tid att få in pengar och att skaffa fram den konkreta hjälp som behövs. Och ju mer som är förberett innan en katastrof inträffar, desto bättre är det. Om medlen redan finns kan man hjälpa snabbare. För grejen med katastrofer är ju att de oftast inte kan förutses. De händer bara, och de händer många gånger plötsligt. Det enda vi med säkerhet vet är ATT de händer.

En femtilapp i månaden låter kanske inte som mycket, men det är faktiskt mer än man kan tro. Läkare Utan Gränser uppger att en femtiolapp i månaden är tillräckligt för att rena vatten till 5000 människor. Femtusen. Det är en väldigt konkret hjälp för en väldig liten summa. 70 kronor ger 47 barn vaccinationsskydd mot mässling. För 250 kronor får två barn behandling mot undernäring. Och har man gott om pengar och kan avvara hela 4000 kronor, så räcker det för att ge 1000 människor akut medicinsk behandling i tre månader.

Men du...du kan väl börja med en femtiolapp iallafall om du inte redan är månadsgivare hos någon organisation. Avstå från en hamburgare varje månad och ge 5000 människor det rena vatten du tar som en självklarhet. Som du inte bara dricker, diskar och duschar i, utan som du till och med tvättar din bil med. Med 50 kr i månaden i ett år har du avstått från 12 hamburgare, och istället gett 60 000 människor rent vatten. Det motsvarar nästan hela Eskilstunas befolkning. Som du ensam har försett med rent vatten. Det är egentligen ganska mycket "wow" över det, tycker jag. Över hur mycket en enskild människa trots allt kan göra med ett minimum av insats och kostnader.

Här kan du anmäla dig som månadsgivare: Läkare Utan Gränser.

Ikväll uteblir de stora orden och alla mina fantastiska (nåja) idéer. Ikväll har jag en 5-åring och en 7-åring som tävlar om vem som först kan driva mig till vansinne. Ikväll bedriver jag fredsmäkling på egen gård och påminner mig själv med sammanbitna tänder att jag faktiskt älskar de här två ligisterna även om jag mest av allt vill kasta dem ut genom fönstret.

Det går lättare om jag tänker på alla dem som aldrig får hem sina ungdomar igen. Och det går lättare om jag tänker på de barn jag själv fått begrava, som aldrig fick växa upp och driva mig till vansinne. Den historien ska jag berätta för er endera dagen, förresten. Det var länge sedan jag satte ord på den senast, och det är säkert nyttigt att göra det igen.

När allt kommer omkring så kastar jag nog inte ligisterna ut från fönstret. Vi bor ju trots allt på tredje våningen. Men om de inte somnar snart, så är det fullt möjligt att jag går ner till grannen på våningen under och kastar ut dem därifrån.

Jag försöker påverka andra att engagera sig i sin omvärld. 16-åriga sonen är naturligtvis inget undantag. Följande samtal utspann sig således här om dagen:

- Har du funderat på att engagera dig politiskt?

- Va?

- Jo, jag frågade om du har funderat på att engagera dig politiskt?

- Va?

- Men dra av dig hörlurarna, unge. (hörlurarna åker av)
- Jo - har du funderat på att engagera dig politiskt?

- Va?

Okej. Point taken. Men han har iallafall lovat att rösta när han får rösträtt :-)