Direktlänk till inlägg 29 juli 2011

Cancer, Cancer inte

Av Rhetorica - 29 juli 2011 14:37

För en vecka sedan genomgick jag ett mindre kirurgiskt ingrepp där det bland annat togs prover ur min livmoder och livmoderhals för att utesluta cancer. Ja, utesluta. För det är så jag ser på det hela.


Jag tror inte själv att jag har cancer, och tills motsatsen eventuellt bevisats tänker jag inte heller oroa mig för det. Samtidigt finns naturligtvis tanken där, någonstans i bakhuvudet. Att det kan vara så. När läkarna beslutar att en operation är nödvändig för att klargöra om det kan ligga till så, så innebär det att möjligheten trots allt finns.


Hur förhåller man sig till det egentligen? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan. Vi är alla olika. Och jag tillhör dem som vägrar ta ut några bekymmer i förskott. I'll cross that bridge when - and if - I get there. Men som sagt, en och annan tanke kring möjligheten dyker ju ofrånkomligen upp. För min del mest om praktiska saker.


Jag har barn till exempel. Men skulle det värsta hända, så är jag ändå trygg i vetskapen om att de är väl omhändertagna om jag faller ifrån. Papporna tar väldigt väl hand om sina barn, och de två yngsta har en bonusmamma också, som redan nu tar hand om dem som om de vore hennes egna. Barnen kommer inte sakna något - annat än sin biologiska mamma, förstås. Men jag vet också att jag skulle bli ihågkommen. Att papporna och bonusmamman skulle prata med barnen om mig, så att de minns mig.


Jag känner inte heller att jag har saker ogjorda. Jag har drömmar i massor, mängder av saker jag vill göra här i livet, men skulle jag förhindras från att göra det, så kommer jag inte känna att jag inte levt ett fullgott liv. För det har jag. Frågan är om det är så många som vid min ålder levt så mycket som jag har, som upplevt så mycket och som uppfyllt så många drömmar.


Sen då. Ja, sen är det väl själva döendet som är en issue. Ingen vill dö i plågor och med stora smärtor. Men jag är ju delvis utbildad sjuksköterska, har jobbat som uska och själv vakat över döende människor, så ett visst hum har jag ju om hur saker och ting fungerar. Jag är inte oroad över den frågan heller.


Jag är inte rädd för döden. Jag har mött den många gånger, i olika former. Har sett allvarligt skadade människor dö efter trafikolyckor, har vakat över döende människor, har mist människor i drunkningsolyckor och människor som själva tagit sina liv. Och jag har suttit med mitt eget döende barn i famnen och inte kunnat göra något annat än att vänta på att han slutligen skulle somna in. Döden är en naturlig del av livet. Jag är inte rädd för den.


All that being said - jag tror faktiskt inte jag har cancer. Det gör jag inte. Jag ser ingreppet mer som en formsak, för att just utesluta den möjligheten. Ett steg på vägen mot ett drägligare liv rent fysiskt. Min livmoder har fått spatt bara, så här när jag befinner mig i de sista 5-10 åren av min fertila fas i livet. Så ser jag det, och så är det, tills motsatsen är bevisad. Punkt slut.

 
ANNONS
 
Ingen bild

...

29 juli 2011 22:32

Hej, inte för att jag har så bra erfarenhet, men min pappa hade cancer i levern, och det är ju rätt farligt, men han klarade det. Pga att han hade rätt inställning, ställer man in hjärnan på att man kommer bli frisk så tror jag faktiskt att det hjälper till! Det hjälpte pappa att bli frisk så fortsätt ha den inställningen! Och tänk inte så mycket på vad som kommer hända om det slutar illa, för det kommer det inte göra :)!

Kram!

Rhetorica

29 juli 2011 23:07

Tack, snälla du. Jag hoppas och tror att där inte finns några cancerceller alls, och tro kan ju försätta berg, så...ja :-)
Vad skönt att höra att din pappa klarade sig! Jag hoppas han är pigg och kry idag, och inte har några besvär alls efter det han varit igenom.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rhetorica - 6 november 2011 13:44

Mitt föregående inlägg väcker många känslor hos den som läser. Det väcker också många frågor. Frågor som kan kännas svåra att ställa. Därför tar jag upp några av dem.   - Jag undviker att prata om dina barn som dött. Jag vet inte vad jag ska säga...

Av Rhetorica - 5 november 2011 22:53


Halloween och Alla Helgons dag innebär att många pratar om och minns de människor som inte längre finns bland oss. Det får mig naturligtvis att tänka på mina egna små som saknas. Mina två små söner vars liv blev alldeles för kort.   I januari-feb...

Av Rhetorica - 3 augusti 2011 10:30

För några dagar sedan kom nyheten. Man kanske är Higgs partikel på spåret! Aldrig hört talas om den, säger du? Well, den är viktigare än man kan tro. Utan den, inget du.   Higgs partikel är den partikel som gör att vi har massa. Tror man. För fak...

Av Rhetorica - 2 augusti 2011 20:14

Jag har så svårt för det. Det är nästan omöjligt, rent av. Jag skulle nog inte klara av det ens om mitt liv hängde på det. Varför det är så vet jag inte riktigt. Eller jo, det gör jag visst.   Jag pratar om att tänka negativt. Jag har fruktansvär...

Av Rhetorica - 2 augusti 2011 13:05

Katastroferna haglar över oss. 77 döda i Norge för drygt en vecka sedan. Över 100 döda i Syrien i söndags. Och snart kommer Stockholm dö två och en halv gånger om.   Det är de siffror vi pratar om i Afrika nu. Ni har säkert sett filmen på aftonbl...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se