Inlägg publicerade under kategorin Spridda tankar

Av Rhetorica - 5 november 2011 22:53

Halloween och Alla Helgons dag innebär att många pratar om och minns de människor som inte längre finns bland oss. Det får mig naturligtvis att tänka på mina egna små som saknas. Mina två små söner vars liv blev alldeles för kort.


I januari-februari nästa år är det 7 år sedan allting hände. Sedan vi upptäckte att den graviditet jag stod mitt uppe i var av det mer annorlunda slaget. Väldigt annorlunda. Acardiac twins. Akardiska tvillingar. Lika sällsynt som siamesiska tvillingar. Kanske mer sällsynt, rent av.


Jag visste redan från start att något var annorlunda. Det var det första jag sa när jag testade positivt. Och vi skämtade om att det kanske var tvillingar. Sen åkte jag på det tidiga ultraljudet och vi bad halvt på skämt barnmorskan kolla ifall det fanns mer än en fostersäck där inne. Och det gjorde det. Men den ena var mycket mindre än den andra, och det gick inte att se något hjärtljud. Fast barnmorskan avfärdade det med att det bara var "skräp" och ingenting att  bry sig om. Men jag visste bättre. Hade varit på tillräckligt många ultraljud tidigare för att veta vad det var jag såg. Det var en fostersäck. Med ett icke livsdugligt foster. Som skulle tillbakabildas av sig självt, som sådant brukar göra. Trodde jag. För det är inte ovanligt att det blir så.


Men detta var annorlunda. Fast det upptäckte vi inte förrän på ordinarie ultraljudet i vecka 18. Det fanns två foster där inne. Men något stod inte rätt till med det ena av dem. Något var väldigt, väldigt fel. Fast de kunde inte säga riktigt vad det var. Så jag skulle återkomma dagen efter för ett nytt ultraljud.


Nästa dag åkte jag tillbaka. Genomgick ett långt och grundligt ultraljud. Och fick veta att det ena fostret inte var livsdugligt, att det bara hade en början till hjärna och en början till hjärta, och var gravt underutvecklat i övrigt också. Men det växte ändå och var nästan lika stort som sitt syskon, som tycktes vara friskt på alla sätt och vis. Läkarna förstod ingenting. Vi visste bara ett barn som tekniskt sett inte levde ändå växte.


Otaliga undersökningar senare, flera stycken varje dag både på Akademiska i Uppsala och på sjukhuset i Huddinge, stod det klart att det jag råkat ut för var akardiska tvillingar. Ett friskt barn och ett barn som skulle ha sorterats bort av naturen redan på fosterstadiet, men som nu växte därför att det hade bildats gemensamma blodkärl i moderkakan och därför att returflödet från det friska barnets hjärta pumpades över till den akardiska tvillingen. Därför växte den akardiska tvillingen. Därför, och på grund av att hans njurar fungerade och producerade fostervatten. Tekniskt död, men med vissa fungerande funktioner ändå.


De kallade honom "monster". Monster. Även om man vet vad det innebär i medicinska termer, vilket jag gjorde, så var det ändå hårt att höra. För jag var ju ändå blivande mamma. Till två barn. Även om det ena aldrig kunde leva på egen hand, aldrig hade någon chans.


Allting kom att handla om det andra barnet. Den friska tvillingen. Den än så länge friska tvillingen. Som troligen skulle drabbas av hjärtsvikt inom kort eftersom hans lilla, lilla hjärta fick jobba för två. Han skulle garanterat drabbas av hjärtsvikt under graviditetens gång vilket skulle starta förlossningen i förtid, med alla de risker det i sig innebär. Och den enda tillgängliga behandlingen är att förbindelsen mellan tvillingarna bryts innan den akardiska tvillingen växer om sitt syskon i storlek, och dess hjärta inte orkar längre.


Kunskapen fanns inte i Sverige för den behandlingen, så vi flögs till London. Och i ett litet rum på ett brittiskt sjukhus, fullt av läkare, experter, sköterskor och laserutrustning fråntogs den akardiska tvillingen sina möjligheter att fortsätta växa. Det var den 4 februari 2005. På en brits i London fick jag en jättelik nål genom bukväggen, och genom den förde de en laser. På en skärm kunde vi följa förloppet. Se hur lasern brände av de gemensamma blodkärlen i moderkakan, eftersom navelsträngen hos den akardiska tvillingen var för kort för att bränna och låg för nära skiljeväggen mellan fostersäckarna. Han rörde sig inte alls. Fostervattnet bubblade och kokade där inne, men den akardiska tvillingen visade inga tecken på att reagera på det som hände.


Nästa dag åkte vi hem till Sverige igen. Jag hade väskan full av dunderpenicillin som skulle tas i förebyggande syfte. Det var en 50/50 chans att ingreppet i sig skulle leda till infektion i livmodern och att förlossningen skulle starta i förtid. Det gjorde den också. 4 dagar senare började det. Jag fick åka in på dagen med smärtsamma sammandragningar, och låg hela dagen med dropp för att hejda sammandragningarna. Framåt kvällen lugnade det sig, och jag fick åka hem. Jag hann ner till garaget innan det började igen, men tänkte att det nog skulle lugna sig igen bara jag fick komma hem och lägga mig. Det gjorde det inte. Vi fick åka in igen samma kväll.


Den natten var fruktansvärd. Jag fick långt över maxdos av bricanyl och flera andra mediciner den natten för att hejda förlossningen. "Vila!" sa de åt mig. "Försök sova". Jag bara tittade på dem som om de var fullständigt rubbade. Sova? När bricanylen gav mig en puls på 180? Jojo. Försök sova när hjärtat pumpar som om du springer för ditt liv. Gör det. Så nej, så mycket vila blev det inte. Pulsen rasade och kroppen kämpade mot en jätteinfektion.


Mitt i natten kom det en barnläkare från neo upp och pratade med oss. Jag minns mest bara att han kallade mitt friska barn för "den här lilla vännen" hela tiden. Tyckte det lät så konstlat. Fast jag minns att han sa att om de inte kunde hejda förlossningen, så var det inte säkert att de ens skulle försöka rädda barnet eftersom det var så tidigt. Lungorna är så dåligt utvecklade då. Jag bara nickade. Efter timmar med de mest smärtsamma pinvärkar jag någonsin varit med om förmådde jag inte så mycket mer än det.


Under morgonen insåg läkarna att det bara var att ge upp. De kunde inte hejda förlossningen. Och strax före kl 12 onsdag 9 februari 2005 föddes den friska tvillingen. I rummet fanns jag, pappan, en barnmorska och en läkare. I korridoren utanför stod teamet från neo och väntade. De kom inte in på rummet alls, utan stannade där för att jag skulle få föda i fred. Det är få saker i livet jag är mer tacksam för än just det. Att bli visad den respekten.


Jag fick titta på den lilla pojken någon minut innan de bar ut honom. Han låg alldeles stilla. Så liten, så liten. Sedan bar de ut honom, och pappan följde med honom. Jag hade bett att pappan skulle följa med pojken, eftersom vi visste att han skulle födas först, och eftersom jag inte ville att pappan skulle se den akardiska tvillingen. Jag hade sett bilder på dem på internet och visste hur groteska de kunde se ut. Och jag visste att oddsen var emot oss även för den andra pojken, och ifall han inte skulle klara det, så ville jag att pappan skulle minnas den pojken och inte hans missbildade bror. Så pappan följde med sin lilla son, född i vecka 21+6. Halvvägs i graviditeten. En dag innan de officiellt ens försöker rädda ett barns liv på Akademiska. Fast vi var ett prestigefall, så de skrev v 22 i pappren. Det fattades ju bara 12 timmar ändå.


Sen skulle jag föda fram den akardiska tvillingen och moderkakan tillsammans med barnmorskan och läkaren. Men nu tog det stopp. Kroppen gick in i chock efter att ha utsatts för sådana enorma fysiska påfrestningar under de senaste 5 dygnen. Jag bara skakade. Jag skakade så fruktansvärt att jag inte förmådde säga ens ja eller nej när de frågade om jag frös. Det var fysiskt omöjligt för mig att formulera ord. Jag kunde bara tänka dem, medan jag kämpade för att kontrollera min andning, som jag inte heller hade kontroll över just då. De förstod snabbt att kroppen hade gått in i chock som tur var, så det hämtades ett helt lass med filtar och det pumpades in en massa mediciner i mitt dropp. Jag minns att tyngden av filtarna kändes som en hjälp, och att jag koncentrerade mig för allt jag var värd om att försöka ta kontrollerade andetag och att inte bita sönder mina tänder. Men jag glömmer aldrig den känslan. Känslan av att vara fullständigt ur kontroll, att över huvud taget inte kunna styra min kropp, inte ens min andning. Det var skrämmande.


Medicinerna hjälpte, och de fick relativt snabbt kontroll över situationen igen. Och jag födde fram den akardiska tvillingen. Lika stor som sin bror, men missbildad. Såg ut som ett foster i vecka 12 ungefär. Men ändå min son. Min döda son, som inte ens skulle registeras som född eftersom han dött redan i magen. Sedan kom moderkakan. Allting var lugnt. Hela förlossningen var odramatisk med undantag av chocktillståndet, och när vattnet gick alldeles i början (hinnorna exploderade). Jag fick vänta ett tag innan jag kunde få komma till neo, så personalen där nere skickade upp två foton till mig. Två foton på en liten, liten bebis i en genomskinlig kuvös. Framför honom hade de lagt en kulspetspenna för att visa hur liten han var. 22 cm lång var han. Vägde 470 gram. Mindre än ett paket smör.


Efter ett tag fick jag komma till neo, jag med. I sängen. Jag hade drabbats av en infektion i livmodern som inte var av guds like, så jag fick över huvud taget inte ens stå upp under de första timmarna. Men väl på neo fick jag komma ur sängen - dock med en egen sköterska som var beredd att ta emot mig ifall jag skulle tuppa av. Det gjorde jag inte.


Och där, i glaskuvösen, låg min lilla son. Som en docka. Runt honom låg det plastpåsar med ljummet vatten för att hjälpa honom hålla värmen. Han hade sladdar överallt. Han var jättemörk i hyn, såg ut som om han hade legat på stranden i en vecka och solat. Det var blåmärken, sa de. Hela han var ett enda stort blåmärke efter förlossningen.


Jag fick sticka in en hand i kuvösen för att klappa honom. Jag fick absolut inte stryka över hans hud, sa de. Den var så skör att den skulle dras av honom om jag gjorde det. Så jag klappade honom försiktigt med pekfingret. Han var alldeles kladdig, som om han hade doppats i sirap.

Han andades ansträngt och med hjälp. Kunde inte andas själv. Öppnade nu och då munnen. "Han gråter" sa de. Det är så de gör när de är så otroligt mycket för tidigt födda. De kan inte ge ljud ifrån sig och de har inga tårar än. De gråter bara med munnen. Och jag kunde inte trösta honom.


Det hölls nöddop. Prästen kom in och pratade med oss. Frågade om vi hade bestämt något namn. Det hade vi. Oliver skulle han heta. Sen förklarade prästen att de inte kunde ha någon dopklänning på honom eftersom huden är så skör, och att vi ju inte heller kunde lyfta honom ur kuvösen, men att de hade särskilda dopklänningar vid såna här tillfällen om vi ville ha det. Vi tackade ja till det. Då tog prästen fram ett litet tygstycke, sytt som framsidan av en dopklänning. Pytteliten, men ändå så ofantligt stor ovanpå vår lilla bebis, som försvann i allt tyg. Sedan började nöddopet. Associationerna till en begravning var stora. Det såg ut som om han låg i en kista. Och vi hörde inte alls mycket av vad prästen sa. Men döpt blev han.


Kort därefter kollapsade hans vänstra lunga. Barnläkaren tryckte en slang genom hans bröstkorg för att blåsa upp lungan igen, men de fick kort därefter meddela oss att de hade gjort allt som stod i deras makt. Hans lungor var helt enkelt för underutvecklade för att hans skulle kunna överleva. Han kunde inte syresätta sig. Så vi skulle få ta honom ur kuvösen och han skulle få ligga på mitt bröst tills allting var över.


De hämtade två bekväma fåtöljer åt oss som de ställde inne i det lilla prång på neo som var vårt. Där satt vi, pappan och jag, med vår lilla son hos oss, i väntan på att han skulle dö. Han hade fortfarande merparten av slangar kvar och fick morfin hela tiden så att han inte skulle känna något, och inte bli rädd och stressad. Så där satt vi. I timme efter timme. Först jag, sedan pappan, sedan jag igen. Väntade på att vårt barn skulle dö. Utanför vårt bås stod det hela tiden flera sköterskor och tittade på apparaterna inne hos oss, som satt så högt att de såg dem utifrån. Fanns till hands för oss om vi hade minsta lilla önskan. Samtidigt på respektfullt avstånd. Utanför. Jag såg bara deras fötter under kanten av skiljeväggen. Hörde att de emellanåt pratade lågt med varandra utan att kunna urskilja vad de sa. Och inne hos oss stod tiden stilla.


Efter 5 timmar orkade inte Olivers lungor mer. Läkarna trodde han skulle ge upp efter en eller högst ett par timmar, men han orkade i fem timmar. Strax före kl 22 samma dag som han föddes tog han sitt sista andetag. Låg på mitt bröst och gjorde sin allra första rörelse sekunderna innan han dog. Krafsade lite med handen, som om han ville säga mig något. Och så dog han. En livstid som bara varade i 10 timmar utanför min livmoder. Men jag fick vara med under hela hans livstid. Och det finns en tröst i att det första och sista han hörde i livet var ljudet av mina hjärtslag.

Och ja - ni som träffat mig vet att jag har ett litet, litet handavtryck tatuerat på bröstet. Det är från gipsavgjutningen av Olivers hand. Hans hand i rätt storlek. På det ställe där han hade sin hand när han krafsade lite lätt och sedan lämnade oss.


Sensmoralen här är inte att ni ska känna medlidande. Sensmoralen är att livet är kort. Ta till vara det liv du fått, och de liv du är en del av. För man vet aldrig hur länge ett liv varar.


För ibland...ibland är en livstid bara 10 timmar långt.


    

Tvillingmagen, v 21.


Den enda ultraljudsbild som finns med båda tvillingarna. Vi ser omkretsen av deras huvuden, sett ovanifrån. Till vänster den akardiska tvillingen, Marco, och till höger Oliver.


Oliver i kuvösen. Runt honom ligger det plastpåsar med ljummet vatten för att hjälpa honom hålla värmen, och den gigantiska tuben hjälper honom andas. Framför honom en kulspetspenna, för att visa hur liten han faktiskt är.


En jättemörk liten pojke, som ser ut att ha legat på stranden i en vecka. I själva verket är hela han ett enda stort blåmärke. Här anar man även hur kladdig hans hud är, som om han doppats i sirap eller honung.


Nu har Oliver fått komma ur kuvösen och ligger på mitt bröst. Hans lilla knytnäve vilar mot mitt pekfinger.


Den enda familjebild vi hann ta.          

Av Rhetorica - 3 augusti 2011 10:30

För några dagar sedan kom nyheten. Man kanske är Higgs partikel på spåret! Aldrig hört talas om den, säger du? Well, den är viktigare än man kan tro. Utan den, inget du.


Higgs partikel är den partikel som gör att vi har massa. Tror man. För faktum är att man inte vet hur det där hänger ihop. Hur vi hänger ihop. Och världen omkring oss.


Atomer och protoner och neutroner och elektroner och allt det där känner du säkert till. Har ett hum om hur det hänger ihop. Du ser säkert för dig den där lilla universumliknande bilden med protonkärnan och de cirkulerande elektronerna. Niels Bohrs teori som vi får lära oss om på högstadiet.


Problemet här är att när forskarna plockade isär de här, isolerade neutroner och protoner och alla de andra beståndsdelarna, så hände något märkligt. Massan försvann! Poff, bara. Och ingen kunde lista ut var den tog vägen.


Det här var ju mycket märkligt förstås. Hur kan massan i något bara försvinna? Bara upphöra att finnas? Har Harry Potter månne varit framme med sitt trollspö? Svar nej. Det är ingen magi. Åtminstone ligger inte Harry bakom det, eftersom han var ofödd på typ 30:e året när man upptäckte det här.


En av våra mest världsberömda fysiker gjorde en teori om det hela. Peter Higgs, en blyg och mycket disträ professor (han ska tydligen ha varit så disträ redan i sin ungdom att han råkade trilla ner i en bombkrater och bröt armen), menade att omedelbart efter Big Bang så uppstod det ett fält i universum och att elementärpartiklarna genom interaktion med detta fält fick massa (och så säger de att vi humanister är flummiga...). Och eftersom elementärpartiklarna har olika mycket massa, så berodde detta på att elementärpartiklarna är olika mycket klibbiga.


Nu var inte Higgs ensam om den här idén, det ska sägas. Även fysikerna Brout och Englert var inne på samma tanke. Men det är Higgs som fått cred för den, så att säga. Hur som helst. Higgs skickade sin teori till en tidsskrift som utgavs av Cern (världens största partikelfysiklaboratorium), som publicerade den. Den väckte ingen nämnvärd uppmärksamhet. Ett halvår senare skickade han in en ny artikel, denna gång om en dittills okänd och mycket tung partikel, en boson. Denna växelverkade med elementärpartiklarna och gav dem massa, menade Higgs. "Saknar relevans för fysiken" tyckte Cern då.


Men hur det nu än var och är, så har man varit på jakt efter Higgspartikeln i sisådär 40 år, för att ta reda på hur det egentligen hänger ihop. Och nu har man fått ett genombrott i forskningen. Själva partikeln har man ännu inte sett röken av. Eller jo, egentligen är det just det man har. Partikeln i sig är fortfarande ett mysterium, men man har så att säga sett röken av den. Eller rättare sagt man har sett tecken på att det finns en partikel med just de egenskaper Higgs har beskrivit. Det känns tryggt.


För jag vet inte hur det är med er, men jag hoppas verkligen de hittar den där rackaren. För om man inte gör det, så riskerar man att behöva göra om allt det där som fysikerna gjort och sagt för att beskriva världen. Det vore ju rätt jobbigt. Och dessutom vore det ju skönt på en personlig nivå att få veta exakt hur det där med min egen massa hänger ihop. För man vill ju inte gärna gå runt och vara människa på lösa boliner.

Av Rhetorica - 2 augusti 2011 20:14

Jag har så svårt för det. Det är nästan omöjligt, rent av. Jag skulle nog inte klara av det ens om mitt liv hängde på det. Varför det är så vet jag inte riktigt. Eller jo, det gör jag visst.


Jag pratar om att tänka negativt. Jag har fruktansvärt svårt för det. Istället är jag en sån där jobbig människa som istället uppskattar mina dåliga, sunkiga dagar. Jag brukar resonera som så att okej, nu är det en riktig kass dag - då kan det liksom bara gå uppåt härifrån. Och har jag en av de där fuldagarna som man har ibland, då man känner sig som något katten släpat in, så uppskattar jag det med och vet att jag nästa dag kommer känna mig desto snyggare.


Men det betyder inte att jag alltid är glad. Det är jag definitivt inte. Jag kan vara både sur och arg och ledsen och allt sådant som alla normalt funtade människor är. Jag stannar bara inte kvar i de negativa känslorna så länge. Ganska snabbt svänger jag över till att se det positiva i det hela.


Vad det hela beror på kan man naturligtvis fråga sig. Jag skulle nog säga att det är en sorts överlevnadsstrategi. Jag har varit med om mycket i livet. Lite har redan skrivits om här, annat har bara nämnts, och vissa saker återstår att berätta. Men en snabb sammanfattning av de dagar jag spenderat på det här klotet ger att jag har varit med om rätt mycket av de där sakerna som människor tenderar att skriva tårdrypande böcker om vid någon tidpunkt i livet. Och när man har levt på det sättet, så finns det i mina ögon bara två vägar att gå.


Antingen knäcks man och tar sig aldrig riktigt på fötter igen. Eller också gör man som jag gjorde. Jag beslöt mig för att aldrig någonsin sätta mig på en parkbänk och ge upp. Ja, metaforiskt talat då, förstås. Det jag också beslöt var att jag aldrig skulle låta ilska, hat, bitterhet och sorg få styra. Tvärt om. Ju större käftsmällar livet gav mig, desto mer aktivt skulle jag hitta de glädjeämnen som fanns. Och faktum är att de alltid finns där. Det är aldrig så illa att det inte är bra för något, som vi brukar säga där jag kommer ifrån. Det finns alltid positiva saker i livet. Om inte annat så att det slutat regna eller att någon man verkligen tycker om och respekterar blir jätteglad att se en, eller...ja, det finns alltid nånting man kan vara glad för.


När man har levt större delen av livet med den inställningen, så blir det till sist en reflexmässig handling. Mår jag dåligt, så tar det inte alls lång tid förrän jag vänder och försöker hitta det positiva i det hela. Att man aktivt uppsöker de saker och människor som man vet har en positiv innebörd för en.

Idag är en sådan dag. Orken lyser med sin frånvaro, vilket har varit något av ett problem en tid (det är under utredning), och så mycket vettigt har det inte blivit gjort idag (eller på ett tag, om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju). Det har länge känts frustrerande. Idag rent av jobbigt frustrerande. Sen bestämde jag att jag skulle göra räkmackor, hyra en film och strunta i alla de där sakerna jag ändå inte orkade göra.


Jag gjorde det inte för att det automatiskt skulle göra en skitdag till en toppendag. Jag gjorde det för att det åtminstone skulle göra den här skitdagen till en angenäm skitdag.


Det fungerade.


Hur hanterar du dina dåliga dagar?

Av Rhetorica - 2 augusti 2011 13:05

Katastroferna haglar över oss. 77 döda i Norge för drygt en vecka sedan. Över 100 döda i Syrien i söndags. Och snart kommer Stockholm dö två och en halv gånger om.


Det är de siffror vi pratar om i Afrika nu. Ni har säkert sett filmen på aftonbladet.se. De svältande barnen. Det överfulla flyktinglägret Dadaab som är beräknat att kunna ta emot 90 000 flyktingar, men där det nu befinner sig över 400 000 människor. Varje dag ankommer ännu flera. Människor som är döende och söker hjälp, men som inte ens kommer in i lägret eftersom det är fullt.


Vi på vår kant av världen kan knappt ens föreställa oss hur det är att leva det här. Vi upplever det bara från utsidan. Ser de hjärtskärande bilderna. Vi påverkas. Presenterat på det här sättet blir det så påtagligt. Och många ger den timlön som Aftonbladet frågar efter. Några lite mer. För vi vill gärna hjälpa.


Men för många kommer hjälpen aldrig fram. Man räknar med att 2 000 000 människor kommer dö av svält i den här katastrofen. Det är nästan lika många människor som Stockholm stad två och en halv gånger om. Två miljoner människor. En femtedel av Sveriges befolkning. Kanske kan Aftonbladets kampanj rädda några av dem. Låt oss hoppas det.


Men jag vill be att ni ger mer än en timlön. Jag tycker ni ska bli månadsgivare. Även jag, som är student och ensamstående trebarnsmamma, och lever på enbart studiemedel, har tagit mig råd att skänka 50 kr varje månad till Läkare Utan Gränser. Det har jag gjort i många år. Klarar jag det, så är jag tämligen säker på att du gör det också. Och ja, jag spelar glatt på ditt samvete här genom att göra jämförelsen med mig själv. Jag skäms inte ens för det. Inte när det gäller en sådan fråga.


Ju fler som är månadsgivare, desto snabbare kommer hjälpen ut när den behövs. För det tar tid att få in pengar och att skaffa fram den konkreta hjälp som behövs. Och ju mer som är förberett innan en katastrof inträffar, desto bättre är det. Om medlen redan finns kan man hjälpa snabbare. För grejen med katastrofer är ju att de oftast inte kan förutses. De händer bara, och de händer många gånger plötsligt. Det enda vi med säkerhet vet är ATT de händer.


En femtilapp i månaden låter kanske inte som mycket, men det är faktiskt mer än man kan tro. Läkare Utan Gränser uppger att en femtiolapp i månaden är tillräckligt för att rena vatten till 5000 människor. Femtusen. Det är en väldigt konkret hjälp för en väldig liten summa. 70 kronor ger 47 barn vaccinationsskydd mot mässling. För 250 kronor får två barn behandling mot undernäring. Och har man gott om pengar och kan avvara hela 4000 kronor, så räcker det för att ge 1000 människor akut medicinsk behandling i tre månader.


Men du...du kan väl börja med en femtiolapp iallafall om du inte redan är månadsgivare hos någon organisation. Avstå från en hamburgare varje månad och ge 5000 människor det rena vatten du tar som en självklarhet. Som du inte bara dricker, diskar och duschar i, utan som du till och med tvättar din bil med. Med 50 kr i månaden i ett år har du avstått från 12 hamburgare, och istället gett 60 000 människor rent vatten. Det motsvarar nästan hela Eskilstunas befolkning. Som du ensam har försett med rent vatten. Det är egentligen ganska mycket "wow" över det, tycker jag. Över hur mycket en enskild människa trots allt kan göra med ett minimum av insats och kostnader.


Här kan du anmäla dig som månadsgivare: Läkare Utan Gränser.

Av Rhetorica - 1 augusti 2011 21:25

Ikväll uteblir de stora orden och alla mina fantastiska (nåja) idéer. Ikväll har jag en 5-åring och en 7-åring som tävlar om vem som först kan driva mig till vansinne. Ikväll bedriver jag fredsmäkling på egen gård och påminner mig själv med sammanbitna tänder att jag faktiskt älskar de här två ligisterna även om jag mest av allt vill kasta dem ut genom fönstret.


Det går lättare om jag tänker på alla dem som aldrig får hem sina ungdomar igen. Och det går lättare om jag tänker på de barn jag själv fått begrava, som aldrig fick växa upp och driva mig till vansinne. Den historien ska jag berätta för er endera dagen, förresten. Det var länge sedan jag satte ord på den senast, och det är säkert nyttigt att göra det igen.


När allt kommer omkring så kastar jag nog inte ligisterna ut från fönstret. Vi bor ju trots allt på tredje våningen. Men om de inte somnar snart, så är det fullt möjligt att jag går ner till grannen på våningen under och kastar ut dem därifrån.

Av Rhetorica - 1 augusti 2011 12:37

Jag försöker påverka andra att engagera sig i sin omvärld. 16-åriga sonen är naturligtvis inget undantag. Följande samtal utspann sig således här om dagen:

 

- Har du funderat på att engagera dig politiskt?

 

- Va?


- Jo, jag frågade om du har funderat på att engagera dig politiskt?

 

- Va?

 

- Men dra av dig hörlurarna, unge. (hörlurarna åker av)
- Jo - har du funderat på att engagera dig politiskt?

 

- Va?


Okej. Point taken. Men han har iallafall lovat att rösta när han får rösträtt :-)

Av Rhetorica - 31 juli 2011 21:06

Du ska inte tro du är någon. Jantelagen. Den känner vi alla till. Men du finns ju. Då är du Någon. Det kan ingen ta ifrån dig.


En bekant twittrade tidigare i veckan: "Såg precis en kvinnlig polis i samma vackra nyans som mig. :-) #stolt #mangfald"


Han ser inte etniskt svensk ut. Är mörkhyad. En fantastiskt vacker man, tycker jag. Med en fantastiskt vacker twitter. Det finns en värdighet i uttalandet. Det är inte exkluderande på något sätt. Inte ett uttalande som säger att han skulle vara bättre än någon annan. Bara att han är stolt över mångfalden och att han är del i den, precis som vi alla är. Underbart. Så skulle jag vilja att alla människor kände både inför sig själva och inför sin omgivning.

Av Rhetorica - 31 juli 2011 12:23

I Norge kan du inte dömas till livstids fängelse. Men du kan få sitta i fängelse resten av ditt liv. Det beror på vilken typ av brott du begått och vilka skärpande omständigheter det finns.


Straffutmätningen "livstid" finns inte i Norge. Inte för något brott. Det längsta straff du kan få är 30 års fängelse, ett straff som utmäts bland annat för terrordåd, folkmord och brott mot mänskligheten, enligt norska straffelovens kapitel 16 och 18.


Utgår vi från det som hänt i Norge, så finns det ytterligare ett kapitel i straffeloven som kan vara aktuellt - kapitel 17, Vern av Norges selvstendighet og andre nasjonale interesser, vars §115/116 handlar om angrepp respektive grovt angrepp på "de høyeste statsorganenes virksomhet". Härunder räknas bland annat regeringen. Straffutmätning för den typen av brott medger upp till 21 års fängelse.


Utöver dessa strafframar har vi ytterligare en straffutmätning i Norge som är applicerbar utifrån det som hänt i Norge: Förvaring. Och det är här vi hittar det närmaste man kommer en livstidsdom i Norge. För du kan dömas till förvaring i kombination med dina övriga straff. Men inte heller förvaring är ett livstidsstraff.


Om man döms enbart till förvaring, så är detta en straffutmätning i tid som inte bör överstiga 15 år, och inte får överstiga 21 år. Men man kan även dömas till förvaring i kombination med andra straffutmätningar, och då förhåller det sig lite annorlunda. Då löper förvaringen 5 år åt gången, med en ny utvärdering för varje gång kring huruvida den straffade fortfarande kan anses vara exempelvis en fara för allmänheten. Det finns inga begränsningar kring hur många gånger man kan förnya förvaringen, vilket innebär att man i princip kan få sitta i fängelse under resten av sitt liv.


Vad gäller gärningsmannen i Norge, så håller man just nu utöver själva förhören av gärningsmannen på att gå igenom allt bevismateriale för att kunna bestämma åtalet. Det här är en tidsödande process. Om man ska åtala honom för varje enskilt mord, så ger det ensamt minst 77 åtalspunkter, för vilka man måste ha konkret bevisning för vart och ett. Vi talar dessutom om två olika handlingar - bombattentatet i Oslo och massakern på Utøya. Att sammanställa allt bevismateriale kommer ta tid. Lång tid. Därefter läggs lagarna som ett raster över det hela. Har han begått ett brott? På vilket sätt begick han brottet? I vilken grad är detta i strid med norsk lag? Har han erkänt? Vad har han erkänt? Frågorna som måste besvaras är många.


Några av de frågor som måste besvaras är "Vad hände?", "Varför?", "På vilket sätt?", "Med vilka medel?" och så vidare. Om åtal t.ex ska väckas för vart och ett av offren på Utøya, så måste man svara på dessa frågor för vart och ett av dem. Det räcker inte att veta att han dödat dem, man behöver även veta hur. Därför att det spelar roll för hur han ska dömas och för straffutmätningen. Norska straffeloven har även regler för skärpande och förmildrande omständigheter. Det sistnämnda känns i nuläget föga relevant, naturligtvis, men skärpande omständigheter finns det definitivt, om man ska utgå från det vi hört så här långt från de som var på Utøya. Vi har exempelvis §77, där man bland annat hittar skärpande omständigheter så som att brottet begåtts på ett särskilt hänsynslöst sätt och om brottet begåtts i närvaro av barn under 15 år.


Hur det nu än blir i slutändan med åtal och straffutmätning för gärningsmannen i Norge, så är det inte troligt att han kommer ut på norska gator och torg med det första. De rättspsykiatriska undersökningarna kommer med största sannolikhet mynna ut i en diagnos som säger att han är åtminstone psykopat, vilket innebär att han är fullt straffrättsligt tillräknelig. Och eftersom psykopati inte kan behandlas på något sätt idag, så kommer han dömas till förvaring i kombination med hans övriga fängelsestraff. Det är min övertygelse utifrån det jag vet om norsk lag. Det ska dock påpekas att jag inte är juridisk expert på något sätt, jag är bara intresserad av juridik (också).


För egen del är jag iallafall inte orolig över att råka springa på gärningsmannen i frihet på många, många år. Och ska man tro det man hört så är det nog hög risk att gärningsmannen inte kommer hinna sona särskilt länge förrän han sett dagens ljus för sista gången. För han tycks inte ha särskilt många anhängare på insidan murarna heller. Han kommer troligen behöva skyddas i fängelset om han ska kunna sona sitt straff, åtminstone under en period. Men även det är ju i linje med norsk lag, även om många säkert skulle finna det i högsta grad rättvist om hans medfångar tog honom av daga.


Personligen hoppas jag de inte gör det. Det skulle innebära att han sonat färdigt i förtid och det skulle innebära ett åsidosättande av norsk lag, och ingendera finner jag vara försvarbart.

Ovido - Quiz & Flashcards