Inlägg publicerade under kategorin Politikk

Av Rhetorica - 1 augusti 2011 12:37

Jag försöker påverka andra att engagera sig i sin omvärld. 16-åriga sonen är naturligtvis inget undantag. Följande samtal utspann sig således här om dagen:

 

- Har du funderat på att engagera dig politiskt?

 

- Va?


- Jo, jag frågade om du har funderat på att engagera dig politiskt?

 

- Va?

 

- Men dra av dig hörlurarna, unge. (hörlurarna åker av)
- Jo - har du funderat på att engagera dig politiskt?

 

- Va?


Okej. Point taken. Men han har iallafall lovat att rösta när han får rösträtt :-)

ANNONS
Av Rhetorica - 30 juli 2011 13:18

Den bild som framträder av gärningsmannen i Norge visar allt mer på en iskall, känslolös människa. En psykopat. Och det är något jag råkar veta något om.


Jag närmar mig 40. Jag har levt rätt mycket under mina år, om man säger så. Varit med om mycket. Och en av de saker jag varit med om är livet med en psykopat. Under en period av mitt liv hade jag någon i min närhet som hade den medicinska diagnosen psykopat. Jag levde med den människan under flera år.
(Disclaimer: Tro inte att jag talar om någon av mina exmakar här nedan. Det är det inte. Jag vill poängtera det eftersom människor som känner både mig och dem kommer läsa detta. Är det något båda mina exmakar har, så är det empati.)


Jag har alltid varit bra på att uttrycka mig med ord. Jag brukar säga att det är den enda riktiga talang jag har. Och det är det nog. Också. Men det är mer än så. För när du lever tillsammans med en psykopat så lär du dig att väga dina ord förbannat noga. Vad som helst kan slå tillbaka på dig. Både fysiskt och psykiskt. Man lär sig kommunicera på ett visst sätt om man lever med en psykopat. Du är tvungen. Annars går du under, på ena eller andra sättet. Och att leva tillsammans med en psykopat är även ett gyllene tillfälle att studera hur man på retorisk väg kan påverka andra människor. De kan alla tricks, varenda manipulativ genväg som någonsin existerat. Därför att de fokuserar fullständigt på den reaktion de önskar att få från motparten utan att behöva ta hänsyn till egna känslor, egen moral, egen etik. Alla ord de säger till dig, alla deras handlingar, är uteslutande redskap för att du ska reagera på ett visst sätt.


En äkta psykopat är en retorisk och manipulativ mästare. Han kan dupera i stort sett vem som helst, i synnerhet om de inte känner honom alltför nära. För där en psykopat saknar empati och medkänsla med andra människor, har han istället en oerhört kalkylerande förmåga i förhållande till andra människor. Han (jag använder benämningen "han" eftersom det var en manlig psykopat jag levde med, men psykopati finns även hos kvinnor) vet exakt vad som får en annan människa att reagera på ett visst sätt, är fullt medveten om de grunnläggande empatiska känslor andra människor har. Och han tvekar aldrig att utnyttja dem. Aldrig. Och ju mer han själv har något att vinna på det, desto mer kommer han utnyttja det. Han kan vara de svagas försvarare, därför att genom att vara det kommer andra se på honom på ett visst sätt. Han kan vara den modigaste och tuffaste i gänget, därför att då ser andra upp till honom. Han kan röra upp himmel och jord för att hjälpa dig i en orättvisa som begåtts mot dig, därför att då kommer han höras, synas och ses som räddaren i nöden både av dig och din omgivning.


En psykopat är talför. Charmig. Är ofta intelligent, åtminstone tillräckligt intelligent för att vid en första anblick framstå som hyggligt påläst i det ämne han talar om. Han är trovärdig. Både i det han säger och det han gör. Utåt. Men vissa brister finns det. Små, ganska omärkbara. Hans förmåga att visa empati är begränsad, eftersom han inte vet hur den känslan faktiskt känns. Han kan krama dig, vara till synes tårögd, men i slutändan vill han helst demonstrera sin empati på ett problemlösande sätt. Han ger dyra gåvor, löser dina problem, men han sitter inte uppe med dig flera nätter i rad och lyssnar medkännande när du behöver prata av dig. Men tyvärr kan man inte använda det som ett diagnostiskt verktyg, för det finns många som inte är psykopater som också föredrar att försöka hjälpa praktiskt men som inte är förtjusta i att "älta" saker med andra. Skillnaden är att där folk flest hjälper konkret utifrån medkänsla, så hjälper psykopaten konkret därför att ingen annan rimlig möjlighet står honom till buds. Och för att han vinner något på det.


Han ger inte dyra gåvor och löser dina problem för att vara snäll. Han gör det därför att han uppnår något. Du står i tacksamhetsskuld till honom. Och du kan vara lugn för att han kommer kräva in gentjänsten. Det gör han alltid. Dessutom ger det honom en känsla av att stå över dig, att vara bättre än dig. Psykopater gillar den känslan. Det är de och sedan alla andra. Och alla andra är egentligen bara underlydande, inget mer.


Psykopater gråter också. De gråter vid två tillfällen: När de kan uppnå något för egen del med det, eller när de tycker synd om sig själva. För det är den enda empatiska förmåga de är kapabla till - empati gentemot sig själva. Gentemot andra människor finns det helt enkelt inte. De kan lura dig att tro det, men i samma ögonblick som de vänder ryggen till och går kommer ansiktsdragen slätas ut, och den likgiltighet de hyser för dig som människa är återigen synlig. Där och då var han din bästa vän, men i själva verket är han din största fiende. Det finns inget tillfälle då han skulle tveka att dra nytta av dig. Dina känslor, dina kontakter, och även din omgivning, om han bara får tillfälle till det.


En psykopat berättar gärna historier. Allra helst historier där han själv har huvudrollen. Det allra mesta kommer vara lögner. Historier som saknar förankring i verkligheten. Men de låter trovärdiga. Mycket trovärdiga. För psykopaten själv är det sanna historier. Inte för att de nödvändigtvis har hänt, utan därför att det i hans värld är en historia som definitivt skulle kunna hända. I hans huvud skulle han agera exakt så som han berättar att han gjort, och det är nära nog för att det ska klassas som en sanning.


Psykopater är ofta parasiter. Ju mindre de behöver anstränga sig själva i vardagen, desto bättre är det. I en psykopats hem råder ingen jämlikhet över huvud taget. Det är kvinnan och barnen, de underlydande, som sköter alla uppgifter inom hushållet. Han har viktigare saker att göra. För engagemang har han, när något intresserar honom. Han kan lägga enormt mycket möda på ett projekt. Så mycket att ingenting annat än projektet spelar någon roll för honom. Han går fullständigt upp i sitt projekt, och tvekar inte att offra både mat och sömn för det.


Psykopaten har gärna många kortare relationer genom livet. När en människa är förbrukad och inte längre fyller något syfte för honom, så vänder han helt enkelt ryggen till och går bara. Sexlivet är också ofta promiskuöst och alltid egoistiskt. Det skulle inte falla honom in att vara trogen mot sin partner. Hon har helt enkelt inte en sådan betydelse i hans liv att det är relevant. Den enda människa han någonsin kommer vara trogen mot är sig själv.


Pengar är inte relevanta på ett personligt plan, utöver den status det ger att ha mycket av dem. Han har dock inga skrupler vad gäller att spendera pengar. Men det är alltid andras pengar han spenderar. Bankens, hans frus, hans familjs, vännernas. I hans värld är det en självklarhet att göra så, och ställs han till svars för det kommer han bara le och svara att det är så man - citat - skyddar sin egen röv. Den som lånat ut pengar till honom får helt enkelt skylla sig själv. Han kommer aldrig någonsin ta ansvar för sina egna handlingar. Det är alltid någon annan som bär skulden, vilket man får snyggt paketerat och serverat på ett sådant sätt att det är praktiskt taget omöjligt att försvara sig mot det.


Jag kan berätta massor om hur det är att leva tillsammans med en psykopat. De av er som upplevt samma sak kommer troligen känna igen vartenda ord jag beskriver. De som aldrig upplevt det kommer ha svårt att förstå hur man kan leva tillsammans med en människa som är fullständigt egoistisk och fullständigt saknar empati med andra, med en människa som förbrukar andra människor, som förstör dem både fysiskt och psykiskt. Det finns ett svar på den frågan också, men det är inte min historia jag egentligen vill berätta här. Jag vill berätta en liten bit av det jag vet om att leva tillsammans med en psykopat och sätta det i relation till gärningsmannen i Norge.


För jag känner igen den bild som målas upp av honom. De brottstycken av information vi har fått om honom säger alla att ja, det här är en psykopat. Troligen kommer han även få diagnosen narscissist, att döma av det han skrivit om sig själv i sitt manifest/sin dagbok.

Det är så många där ute som vill se honom igen, se hans ansikte, som vill se honom ångra det han har gjort. Men han kommer aldrig ångra det. De 77 liv han har tagit var enbart redskap för honom och kommer aldrig bli något annat. För psykopati är idag inte behandlingsbart. Man tror att det beror på en hjärnskada, men ingen har ännu identifierat vart skadan kan finnas, hur den uppstår eller hur man behandlar den. Gärningsmannen är helt enkelt oförmögen att ångra det han har gjort, och det finns ingenting varken han eller omvärlden kan göra åt det.


Han kan uttrycka ånger. Men han kommer enbart göra det om han har något att vinna på det. Exempelvis sin frihet någon gång i framtiden. Men hur uppriktig han än kan låta, så säger jag bara: Fånga hans ansikte när han tror sig osedd. För han bryr sig verkligen inte. Han kan inte. Det är fysiskt och psykiskt omöjligt.

Några ställer sig säkert frågan om vad det kommer innebära rent praktiskt ifall det jag säger är korrekt. Kommer gärningsmannen kunna frias därför att han inte rår för att han är psykopat? Svaret är nej. Otvetydigt nej. Därför att även om du är psykopat, så är du fortfarande fullt medveten om att du begår en handling som är olaglig, en handling som är straffbar. En psykopat är alltid fullt straffrättsligt tillräknelig. Så även gärningsmannen i Norge. Han kommer få sitt straff.


Anledningen till att vi vill se honom ångra och lida över det han har gjort beror på att vi har den egenskap han saknar. Vi har empati. Empati med de drabbade, de dödade, de skadade, de som upplevde ren och skär fasa ute på den lilla hjärtformade ön och i regeringskvartalet i Oslo. För i egenskap av människor med empati är det nästan omöjligt att greppa att det finns människor som inte har empati. Vi ser trots allt en människa bakom gärningarna. Och en människa, en riktig människa, känner ånger när de gjort något fel, något fruktansvärt, mot någon annan. Och vi vill att han ska lida minst lika mycket som vi gör.


Det finns bara ett sätt att straffa en psykopat. Genom att ogiltiggöra honom. Genom att frånta honom uppmärksamheten, genom att de mål och syften han haft faller om intet, genom att reagera tvärt om mot vad han har velat. Ingenting straffar en psykopat mer än att känna att den makt han tror sig ha är fråntagen honom. Det är precis vad det norska folk har gjort. Och tro mig, gärningsmannen kommer få torka bort det där provocerande leendet när han inser det. Att behöva bevittna hur hans plan har fått rakt motsatt effekt medan han sitter inlåst kommer svida rejält. Därför att i slutändan är det det enda han bryr sig om. Sig själv. Att bli sedd, hörd, fruktad och att människor agerar som han vill. Och här vill jag även passa på att inflika en misstanke jag har: Jag tror gärningsmannen önskade Lippestad som försvarare därför att han trodde en advokat som inte tillhör tungviktarna i landet och som dessutom är Arbeiderpartiman skulle säga nej. För om Lippestad hade sagt nej till uppdraget, så hade han bekräftat gärningsmannens åsikter om Arbeiderpartiet ytterligare.


Tyvärr har den svenska regeringen reagerat exakt som gärningsmannen önskat. Det är olyckligt. Jag mailade faktiskt Reinfeldt igår kväll och gav konstruktiv kritik på hans debattinlägg i SvD, bland annat, dock utan att ta upp frågan om gärningsmannen och hans eventuella diagnoser. Men från svenskt håll borde det ha hanterats annorlunda. Inte genom att bekräfta att möjligheten till terrorattacker absolut finns i Sverige, inte genom att säga att vi ska se över de lagar som reglerar vapeninnehav, inte genom att påminna om vad som hände i Stockholm. Inte bara skulle det ha känts långt mer betryggande för folket (och för den delen stärkt moderaternas ställning rent politiskt), det skulle dessutom ha givit budskapet till alla psykopater som är presumptiva efterföljare till den norska gärningsmannen att den typen av terrordåd i grund och botten är meningslösa för psykopaten själv.


Man borde ha tagit fasta på samma nyckelord som använts i Norge. Demokrati, sammanhållning, gemenskap. Därför att det är vad folket behöver höra och därför att det är det enda preventiva medlet när man står inför en extremistisk psykopats potentiella gärningar. För du kan aldrig vinna mot en psykopat på annat sätt. Att upptäcka en psykopat som har planer som går i linje med det gärningsmannen i Norge hade är oerhört svårt. Därför att är det något de kan, så är det att skydda sin egen röv in i det längsta. Det enda du kan göra är att skapa ett samhälle där det inte är meningsfullt för psykopater av det här slaget att utföra sådana gärningar. Om de inte kan vinna något på det, kommer de inte heller göra så här. Just för att en psykopat aldrig kommer anstränga sig i onödan, anstränga sig för något som inte ger den belöning han är ute efter. Så enkelt är det.

ANNONS
Av Rhetorica - 26 juli 2011 16:41

Vi har alla sett bilderna. Sett hur gärningsmannen ler. Det är provocerande. Men jag tänker att där åker en man som ännu inte vet. En man som tror han har lyckats. En man som nu spenderar 4 veckor i total isolation, avskärmat från medier, utan möjlighet till brevkontakt, utan möjlighet till information i någon omfattning från sin omvärld.


Det är en man som ännu inte vet hur kapitalt han har misslyckats med sitt uppsåt att splittra det politiska Norge, som inte vet att samtliga partier i Norge har fått en ökad tillväxt av ungdomar under de senaste dagarna. Ungdomar som vill slåss för demokrati och humanitet. Som vill slåss för det multikulturella samhället. Det är en man som kommer få torka bort det där leendet tämligen tvärt om fyra veckor.


Gärningsmannen har sagt att det är bättre att vara hatad än bortglömd, och många har reagerat med att uppmana till att glömma bort honom. Minnas vad han gjort, men glömma honom. Själv gör jag det genom att i alla sammanhang han diskuteras aldrig nämna hans namn. För mig är han enbart "gärningsmannen". Någon som genom sina egna handlingar tagit bort sin egen rättighet att omtalas vid namn.


Jag tänker att det vore trevligt att slå upp tidningarna när rättegången börjar, och se att han inte heller där omtalas vid namn och att hans bild inte visas. Att det enda som skrivs är hur rättegången fortskrider, men att han reduceras till "gärningsmannen". Ett inget. Att den uppmärksamhet han hoppas på kring sin egen person helt enkelt uteblir. Att han inget mer är än en bubbla som spruckit. En varböld det gick hål på.


Jag lider med hans mor. Arma människa. Jag hoppas hon får det stöd hon behöver. Ingen av oss kan föreställa oss hur det känns att uppleva det chockerande i bombattentatet i Oslo, därefter den fruktansvärda massakern på Utøya, för att slutligen stå öga till öga med fasan att den som gjort allt detta är ens egen son. Den känslan måste för en mor (eller far, för den delen) ligga på gränsen för vad man som människa står ut med att ta till sig.

Av Rhetorica - 26 juli 2011 15:13

Media sier at ingen visste, at ingen kunne forutse det som skjedde i Oslo og på Utøya. Men det er ikke sant. Jeg visste. Eller jeg misstenkte sterkt i alle fall. At det som har skjedd skulle skje. I flere år har jeg sagt det. Jeg sa det så sent som for noen uker siden, når jeg snakket med en av vennene mine om situasjonen i hans hjemland, Syria. Jeg sa at det var mer sansynlig at en norsk person skulle utføre et terrorattentat rettet mot den norske regjeringen, enn at en terroristorganisasjon fra Midt-Østen skulle gjøre det.


Jeg fikk rett. Gode gud, jeg fikk rett. Jeg hater at jeg fikk rett.


For 22 år siden skrev jeg en oppgave om fremmedhatet i Norge. Det var høsten 1989. Jeg var 16 år gammel. Det var aktuelt allerede da. Siden det har jeg mer eller mindre sporadisk fulgt diskusjonene blandt folk, ikke minst via internett etter at det ble en vanlig kilde til informasjon.


For et par år siden skrev jeg en ny oppgave, denne gang på universitetet. Om Muhammed-karikatyrene. Jeg gjorde en omfattende research, og leste spaltekilometer etter spaltekilometer med informasjon, nyhetsrapportering og menneskers personlige meninger i forskjellige fora. Det var ganske skremmende. Det var da det på alvor stod klart for meg hvor stort hatet hadde vokst seg under de 20 årene som hadde gått. Jeg mistet også venner under denne tiden, venner som hatet muslimer og den norske regjeringen, og som nå også hatet meg fordi jeg påsto at det lå veldig mye strategi og politikk bakom hendelsene rundt Muhammed-karikatyrene, at det var en liten gruppe ekstremister som bevisst gjorde dette til ei brannfakle og der media i Vestverden spilte med gjennom å helle mer bensin på bålet.


Jeg kan ikke si at jeg kjempenøye har fulgt diskusjonene i forskjellige fora gjennom årene. Men nære nok til at jeg etter hvert som årene gikk skulle få oppfattningen om at dette ikke bare kunne skje, men også at det var mer sansynlig enn at ekstreme islamister skulle utføre en sånn handling. Gjør det meg smartere og mer intelligent enn alle andre? Nei. Absolutt ikke. Men jeg har selv opplevd en del av menneskers ondskap og kanskje er det lettere da å ikke avferde andre menneskers ondskap, å ikke tro at det bare er snakk. Kanskje er jeg bare litt mer cynisk enn folk flest. Jeg vet ikke.


Jeg hater at jeg fikk rett. Jeg ønsker så at jeg hadde feil. Ikke sånn at jeg heller hadde villet at en terrororganisasjon fra Midt-Østen skulle ligge bakom, men fordi så mange mennesker mistet livet i en situasjon jeg faktisk forutså. En situasjon jeg ikke vet om jeg kunne ha bidratt til å forhindre.


Det gir enorme skyldfølelser. Hadde jeg kunnet gjøre noe for å forandre det som har skjedd? Hadde det forandret noe om jeg hadde vært mer aktiv i debatten, om jeg hadde gått ut og ropt høyt at jeg mente at denne risikoen fantes? Jeg vet ikke. Jeg vet bare at jeg ikke kan si at det ikke skulle forandre noe. For det kan jeg ikke. Jeg vet ikke det. Jeg får aldri vite det.


Jeg vet at jeg underveis forandret noen få. Noen som ikke var helt sikre på dette med ekstremisme, som ikke var helt overbevist om at alle muslimer er dårlige mennesker. Det er en liten trøst. Men jeg kommer under resten av mitt liv spørre meg selv om jeg kunne ha påvirket flere. Jeg kommer for altid ha skyldfølelser for det som skjedde mitt lille land. For det som har skjedd med mine mennesker, mitt folk. For de som døde og for de som kommer ha sår i sjelen så lenge de lever. Om jeg bare kunne ha forandret noe for en eneste av dem. Bare det. Men jeg får aldri vite om jeg kunne ha gjort det. Jeg må leve med uvissheten. Med skyldfølelsen. Og jeg vet ikke hvordan man lever med det.


Grunnen til at jeg skriver dette er ikke for å lufte mine egne skyldfølelser. Det er for at du som leser skal ta til deg dem og tenke på hva du sier og hva du gjør i fremtiden. Fordi alle de ordene du aldri sa kan spille rolle ikke bare for deg, men for hele ditt folk. Din stemme teller. Alles stemmer teller i et demokrati. Ta til orde når du har noe konstruktivt å si. Bruk din rett til å forandre samfunnet når du føler at noe er feil. Vi har rett til det, vårt lands lover gir oss den retten. Brukt på rett måte, innenfor det demokratiske lovverket, kan vi forandre mer enn vi tror. Og om man ikke er fornøyd med noe som skjer i ens land, så er det ens plikt å ta det opp på demokratisk måte for å påpeke det, for å forandre det. Jo flere som tar til orde, desto sterkere blir vi. Vi blir mer demokratiske.


Et åpent, demokratisk samfunn begynner med de menneskene som går ut av sitt hus og sier sin mening isteden for å lukke både seg selv og sine meninger inne. Et mer medmenneskelig samfunn begynner med vennlige handlinger. Om du har noe godt å si om noen - si det i dag. Si det ikke om dem, si det til dem. Det er en bra begynnelse.


Bruk din stemme. Bruk din stemme også for de som ikke lengre kan bruke sin. Og bruk din stemme på en sånn måte at ikke også du må gå i nærkamp med din samvittighet og hver eneste dag så lenge du lever må se deg selv i øynene og spørre deg selv "Gjorde jeg nok eller kunne jeg gjort mer?", og ikke vite hva svaret er.


Til sist: Man kan selvfølgelig spørre seg om ikke myndighetene også burde ha forstått at denne risikoen fantes og om de ikke burde ha gjort noe. Men vi kan ikke legge skylden på dem, selv om mange nå gjerne vil fordele ansvaret for det som har skjedd. Nettopp fordi vi er et demokrati. Fordi vi har lover som beskytter hver enkelt av oss. Myndighetene har ikke retten til å gå ut og bestraffe noen for noe de kanskje kan tenkes gjøre i fremtiden. De kan ikke heller skrive lover og regler som gjør at sånt som dette ikke skjer. Da blir vi et diktaturisk samfunn der alles frihet blir satt på spill. Alles frihet. Også din og min.


Nei, dette er vårt ansvar. Folkets ansvar. Det er vi som gjennom ord og handling hver eneste dag må gjøre så mye vi kan for å skape og bibeholde et medmenneskelig samfunn. Jo mer hat vi gir uttrykk for, uansett i hvilken form, jo mer sprer det seg. Når vi offentlig går ut og sier at vi hater gjerningsmannen, når vi offentlig beskriver alle de fryktelige tingene vi vil gjøre med ham som hevn, når vi offentlig sier at vi vil at han skal dø, så lærer vi barna våre at det er ok å være et sånt menneske. Et menneske som hater, som hevner, som krever at andre skal dø når vi ikke liker det de står for. Da blir vi de ekstremister vi prøver å forhindre i vårt samfunn.


Vi kan ikke si at det er feil å hate, å hevnes, å drepe, samtidig som vi sier at vi hater, vil hevnes og vil drepe. Da lærer vi barna våre hva som er feil men samtidig at det som er feil også er rett. Da lærer vi barna våre at selv om det gjerningsmannen gjorde i Oslo og på Utøya er fryktelig feil, så er det også rett. For det er akkurat det gjerningsmannen gjorde. Han hatet, hevnet og drepte. Og vi er bedre mennesker enn det. Det vi være. Nå mer enn noen gang før.



Mitt lille land
Et lite sted, en håndfull fred
slengt ut blant vidder og fjord

Mitt lille land
Der høye fjell står plantet
mellom hus og mennesker og ord
Og der stillhet og drømmer gror
Som et ekko i karrig jord

Mitt lille land
Der havet stryker mildt og mykt
som kjærtegn fra kyst til kyst

Mitt lille land
Der stjerner glir forbi
og blir et landskap når det blir lyst
mens natten står blek og tyst
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se