En av mina brorsdöttrar förlorade en vän på Utøya. Hon känner ett behov av hämnd på gärningsmannen. Och hämnas kommer hon göra. På sitt sätt.

Hon har blivit partimedlem, engagerat sig i Röda Korset, och hon har beslutat sig att studera ännu hårdare för att komma in på högskolan. Jeg skal lese for alle de vakre ungdommene som ikke får leve det livet de planla, säger hon. Det tycker jag är så fint. Så rätt tänkt.

Den sortens hämnd stödjer jag helhjärtat. Det är den bästa hämnd man kan ta när sånt här händer.

Heja Sol!

Sols blogg kan man läsa här.

För en vecka sedan genomgick jag ett mindre kirurgiskt ingrepp där det bland annat togs prover ur min livmoder och livmoderhals för att utesluta cancer. Ja, utesluta. För det är så jag ser på det hela.

Jag tror inte själv att jag har cancer, och tills motsatsen eventuellt bevisats tänker jag inte heller oroa mig för det. Samtidigt finns naturligtvis tanken där, någonstans i bakhuvudet. Att det kan vara så. När läkarna beslutar att en operation är nödvändig för att klargöra om det kan ligga till så, så innebär det att möjligheten trots allt finns.

Hur förhåller man sig till det egentligen? Det finns nog inget entydigt svar på den frågan. Vi är alla olika. Och jag tillhör dem som vägrar ta ut några bekymmer i förskott. I'll cross that bridge when - and if - I get there. Men som sagt, en och annan tanke kring möjligheten dyker ju ofrånkomligen upp. För min del mest om praktiska saker.

Jag har barn till exempel. Men skulle det värsta hända, så är jag ändå trygg i vetskapen om att de är väl omhändertagna om jag faller ifrån. Papporna tar väldigt väl hand om sina barn, och de två yngsta har en bonusmamma också, som redan nu tar hand om dem som om de vore hennes egna. Barnen kommer inte sakna något - annat än sin biologiska mamma, förstås. Men jag vet också att jag skulle bli ihågkommen. Att papporna och bonusmamman skulle prata med barnen om mig, så att de minns mig.

Jag känner inte heller att jag har saker ogjorda. Jag har drömmar i massor, mängder av saker jag vill göra här i livet, men skulle jag förhindras från att göra det, så kommer jag inte känna att jag inte levt ett fullgott liv. För det har jag. Frågan är om det är så många som vid min ålder levt så mycket som jag har, som upplevt så mycket och som uppfyllt så många drömmar.

Sen då. Ja, sen är det väl själva döendet som är en issue. Ingen vill dö i plågor och med stora smärtor. Men jag är ju delvis utbildad sjuksköterska, har jobbat som uska och själv vakat över döende människor, så ett visst hum har jag ju om hur saker och ting fungerar. Jag är inte oroad över den frågan heller.

Jag är inte rädd för döden. Jag har mött den många gånger, i olika former. Har sett allvarligt skadade människor dö efter trafikolyckor, har vakat över döende människor, har mist människor i drunkningsolyckor och människor som själva tagit sina liv. Och jag har suttit med mitt eget döende barn i famnen och inte kunnat göra något annat än att vänta på att han slutligen skulle somna in. Döden är en naturlig del av livet. Jag är inte rädd för den.

All that being said - jag tror faktiskt inte jag har cancer. Det gör jag inte. Jag ser ingreppet mer som en formsak, för att just utesluta den möjligheten. Ett steg på vägen mot ett drägligare liv rent fysiskt. Min livmoder har fått spatt bara, så här när jag befinner mig i de sista 5-10 åren av min fertila fas i livet. Så ser jag det, och så är det, tills motsatsen är bevisad. Punkt slut.

Sedan några år tillbaka har jag varit medlem i Civilförsvaret/FRG. FRG står för Frivillig ResursGrupp, och det är precis vad det låter som. Frivilliga anmäler sig alltid när det händer allvarliga saker, och skillnaden mellan en FRG'are och allmänheten i övrigt är att vi är utbildade att hantera sådana situationer och har resurser att snabbt och effektivt kunna bistå.

När det hänt något extraordinärt i samhället och kommun, landsting och myndigheter behöver förstärkning, så kallas vi in. Ett exempel på tillfällen då vi kan kallas in är som vid terrorattackerna i Oslo och på Utøya. Vi har ju hört talas om alla människor på campingen som med båt undsatte ungdomar som försökte simma i land. I Sverige är det vi som kallas in för att göra sådana saker. Vi är också utbildade inom krishantering, att kunna ta hand om skadade och chockade människor under tiden mellan händelsen och att sjukvårdspersonal hinner ta dem vidare för vård. I en akut situation måste man ta de som är värst skadade först, och när många människor råkat illa ut, så kan det uppstå väntetid för de som inte behöver akut kirurgisk vård på sjukhus. Då finns vi där.

Vi som är medlemmar i FRG placeras var och en utifrån de kunskaper vi har, det vi kan bidra med. För mig, som är utbildad retoriker, så är en naturlig placering inom samband/kommunikation. Det innebär att jag kan placeras på en sambandscentral och/eller vara den som informerar media om det som hänt, antingen via en ledningcentral eller ute i fält. Eftersom jag även har viss medicinsk utbildning kan jag också placeras inom sjukvård eller hjälpa till med att evakuera människor. Jag har även en administrativ bakgrund, vilket innebär att det kan bli min uppgift att snabbt organisera en slussningsstation.

Men vi kan även ha många andra uppgifter. Om något händer vid Forsmark, kärnkraftverket, så är vi även utbildade för att bidra i en sådan situation. Men vi har också uppgifter som kan tyckas prosaiska, men som är nog så viktiga. Vid de stora skogsbränderna i Hälsingland kallades vi in för att upprätta matstationer åt brandmännen, som då jobbade dygnet runt i flera dagar, så att brandkåren inte skulle behöva ta av sitt eget mannskap för det utan kunde fokusera på släckningsarbetet. FRG har tillgång till exempelvis matvagnar, så att vi kan göra mat i större mängder på plats.

Ett annat exempel på arbetsuppgifter är att transportera ut vatten till allmänheten om vattenförsörjningen plötsligt inte skulle fungera. Alla har inte möjlighet att själva ta sig till en tankbil med vatten parkerad på torget, och då är det vår uppgift att hjälpa de människor som inte kan det. Det innebär även att vi snabbt måste kartlägga vart dessa människor finns, för om även telefonnätet ligger nere, så kan de inte själva berätta att de finns och vart de finns.

Ett tredje exempel på uppgifter är evakuering av djur. Om exempelvis en stor skogsbrand bryter ut i ett område med många lantbruk, så evakuerar Räddningstjänsten människorna, inte djuren. De har varken möjlighet eller resurser att ta hand om kor, grisar, hästar och alla de djur man kan hitta på en gård. Det är många gånger frågan om väldigt många djur också, som representerar stora värden för den enskilda bonden. Dessutom är det ju ganska fruktansvärt att djur brinner inne. Byggnader och redskap är en sak, levande varelser en helt annan. Så medan Räddningstjänsten evakuerar människorna, så kartlägger vi vart djuren finns, uppskattar hur många det är, kartlägger säkra ställen att förflytta dem till, ordnar fram transporter och evakuerar dem. Ett ganska omfattande arbete, med andra ord, och snabbt måste det gå. Tid är alltid en bristvara i det läget, och djuren kan inte heller hjälpa till genom att själva komma ut ur byggnaden, utan vi måste in och hämta ut dem, ett och ett.

Som FRG'are får man utbildning inom en rad områden. Vi ska snabbt kunna sätta upp en slussningsstation för skadade och chockade människor. Tänk dig exempelvis att en större olycka inträffar, du har flera hundra chockade och skadade som direkt påverkats, du har ännu flera människor som strömmar till på grund av händelsen i sig, du har anhöriga som letar efter vänner och familj och som behöver både stöd och information, sjukvårdspersonal som ska ta hand om skadade och måste prioritera de värst skadade först, och du har media som vill veta allt, helst igår. Dessa saker händer simultant. Det är en sak att ta hand om enskilda människor, men när det blir ett tryck av människor i den här storleksskalan, så behövs såna som vi. Vi slussar vidare, gör bedömningar av hjälpbehov, finns där som medmänniska, bildar en yttre perimeter mellan media och de berörda människorna, vi kartlägger situationen osv. Vi är utbildade för alla dessa uppgifter runt om den akuta situationen som uppstått.

Vi utbildas även delvis inom samma uppgifter som Räddningstjänsten har, för ibland är det vi som är först på plats. Vi ska kunna ge första hjälpen, vi ska kunna gå in i en för oss obekant byggnad i beckmörker, lokalisera människor som är sängliggande och inte kan ta sig ut på egen hand eller ens lägga armen om dina axlar för att hjälpa till med förflyttningen, och förflytta dem i säkerhet. Utan att kunna se något över huvud taget. Utan att kunna köra dem i sängen - för de finns inte alltid på första våningen, det är inte alltid fri väg ut, och det är ganska troligt att du inte kan använda hissen. Vi utbildas inom enklare brandsläckning, att släcka en människa som brinner exempelvis. Och vi utbildas för att kunna hantera evakuering av en båt på öppet vatten (som exempelvis Estonia-katastrofen).

En FRG'are är en potatis. Vi kan användas till det mesta. Och om du känner att du är en av de människor som skulle anmäla dig som frivillig om något händer, så kan du läsa mer om FRG på Civilförsvarets sidor. För i en akut situation är det ofta bra med frivilliga - men det är ännu bättre med frivilliga som är utbildade och som har de resurser som behövs för att kunna hjälpa till från det ögonblick de är på plats.