Nyligen fick jag följande fråga från en troende muslim: Men vad tror du händer med själen när man dör?

För honom var det en befogad fråga, som ställdes ur nyfikenhet, ingenting annat. Därför att jag hade sagt att jag är ateist. Jag tror inte på en gud.

Jag gav honom min personliga, högst hypotetiske teori om det där. Att om en människas själ ska värderas i de mätbara termer vi har tillgängliga idag, så skulle jag se den som energi. Som i synapserna i hjärnan. Kanske är processerna i synapserna i hjärnan det vi vill kalla "själen"? Iallafall, utifrån den principen, att energi aldrig kan förbrukas, bara omvandlas, så borde alltså den energi som en själ då potentiellt utgörs av också finnas kvar i vår omgivning på något sätt när vi dör. Att den bara är omvandlad. Inte ett medvetande, utan en ren energi bara.

Fast även ett sånt resonemang kan man säkert punktera flera gånger om. Ingen av oss vet ju vad en själ egentligen är. Eller om de ens finns. Men alla vill vi väl gärna tro att vi har en själ. Någon sorts odefinierbar substans som är en del av definitionen "människa".

Vad tror du en själ är?

Uttrycket har jag ärligt och hederligt stulit av någon jag känner. Furiously fighting the shit of the world. Det känns som en rätt bra sammanfattning av vad jag ägnat mig åt på sistone.

Jag har skrivit, diskuterat, kontaktat norska myndigheter och media (både i egenskap av privatperson och retoriker), försökt påverka, medverka, göra min röst hörd, besökt min ambassad, sörjt, gråtit, läst spaltkilometer efter spaltkilometer med nyheter, lagtexter, åsikter, manifest och fan och hans moster. Jag har engagerat mig och jag har försökt vara handlingskraftig i den mån jag kunnat. Och även om jag inte är någon särskild egentligen, inte någon som har en sådan position i samhället att jag hörs och syns mycket, så har det faktiskt haft lite genomslag. Jag har fått en del positiv respons på det. Det gör det naturligtvis mera meningsfullt att engagera sig. Fast jag skulle göra det i vilket fall, känner jag mig själv rätt. Och det gör jag ju.

För det mesta är det dock tyst. Påtagligt tyst. De bloggar jag brukar läsa har knappt ens nämnt det inträffade. De flesta inte alls. Det är antagligen för stort att ta till sig på riktigt. Man känner sig lite maktlös. Samtidigt som vi kanske idag översköljs av så mycket elände stup i kvarten att man inte riktigt mäktar ta till sig mera, om man inte själv står mitt uppe i det.

Min news feed på Facebook idag handlar mest om vardagliga saker. Det är väldigt få som nämner terrordådet i Norge idag. De som gör det är norrmän eller har anknytning till media. Annars är det tyst. Det är lätt att uppfatta det som lite nonchalant. Att man tycker att människor borde engagera sig mera när sånt här händer, istället för att agera som om ingenting hänt mindre än en vecka efteråt.

Men det är ju inte sant. Jag tror alla bryr sig. Men vad ska man säga egentligen? Vad säger man nästan en vecka senare, när den värsta chocken och akuta sorgen över det som hänt börjat lägga sig? Finns det något att säga?

Självklart. Det finns massor att säga. Men det viktigaste just nu är kanske inte att säga en massa om det. Det viktigaste är nog snarare att tänka. Att i sin egen vardag försöka vara en sån där människa som man önskar att alla andra ska vara. Det gör rätt mycket i samhället om man försöker vara en anständig människa med respekt för andra. Och det behöver man ju faktiskt inte annonsera ut i sina sociala media för att det ska räknas. Det viktiga är att man gör det. Att var och en på sitt sätt furiously fights the shit of the world. Även i det lilla.

I går besøkte jeg den norske ambassaden i Stockholm. En liten bit Norge for oss som ikke lengre bor i vårt hjemland.

Folk legger fremdeles blomster der. Mest roser, men også blomster av andre slag. Mange av lysene brenner fremdeles. Det er litt som å gå inn i ei boble. Stille. De som står der er stille eller prater bare lavt sammen. Sorgen er på en måte kompakt. Man kan ta på den.

Bildene snakker for seg selv.

Det kommenteras flitigt det här med hur det norska folket reagerar med sammanhållning i den situation som uppstått. Men det är kanske inte så konstigt egentligen. Titta på vår historia.

Först 1905 fick vi full självständighet. Sen två världskrig på det. Där det andra världskriget kom att prägla även min uppväxt. Både genom de berättelser jag växte upp med, om ockupation, ransonering, Grini (nazistiskt fångläger i Norge under kriget), slaget om Narvik, och om motståndsrörelsen, men även på andra sätt.

Jag lekte i radiogrottor där människor jag kände hade gömt sig för att lyssna på nyheter från England. I vissa av dem fanns det en radio kvar. I en av dem en hjälm från en tysk soldat. Jag lekte med hornminor som flutit i land. Rostiga, men i övrigt intakta. Kriget var över sedan mer än 30 år, men på sitt vis var det fortfarande närvarande.

Och mer än något annat var begreppet frihet närvarande. Frihet och demokrati. Så det kanske inte är så märkligt att det norska folket reagerar som de gör när allt kommer omkring. Jag tror inte någon av oss vet något annat sätt att reagera i en sån här situation. Så vi står samman. Bildar en modern motståndsrörelse mot terrorism kan man väl kanske kalla det. För att låta sig kuvas av våld...Nä, det alternativet finns bara inte.

Hornmina. En kontaktmina, där det i piggarna sitter behållare med syra som antänder dynamiten inuti när passerande båtar bryter av dem.